Ni har säkert hört om kokande grodan-syndromet: Om man lägger en groda i väldigt varmt vatten kommer den genast försöka hoppa därifrån, men om man lägger en groda i kallt vatten och långsamt ökar temperaturen kommer grodan lika långsamt anpassa sin kroppsvärme efter omgivningen utan att helt förstå vad som händer. När vattnet till sist börjar bli alldeles för varmt har grodan inte längre någon möjlighet att hoppa ur, och ligger således kvar när det börjar koka. 

När vi talar om den långsamt kokande grodan som metafor (för huruvida det är sant rent biologiskt kan bestridas) brukar vi kanske främst göra det i förhållande till svårigheterna att lämna eskalerande destruktiva relationer, missbruk, eller ett långsamt sjudande samhällsklimat som får fler och fler att anpassa sig till och acceptera “hårdare tag” mot invandrare, arbetslösa, sjuka och fattiga. Normaliseringsprocessen, med andra ord. Men jag skulle vilja applicera det på några helt andra fenomen: lön och kompetens. 

Såhär: en groda får ett jobb. Grodan har kompetens för jobbet, utför det väl, och får rimligt betalt för det. Så långt så gott. Grodan blir befordrad eller rekryterad till ett annat jobb, som kräver mer kompetens och som ger mer betalt. Detta händer igen och igen. Och någonstans på vägen har kompetensnivån som krävs för jobbet överstigit grodans faktiska kompetens. Men grodan kan inte förmå sig att hoppa upp ur karriärgrytan även om den inte längre kan anpassa sig efter det allt varmare kompetensklimatet, för incitamentet att stanna kvar, inkomstnivåerna, är nu så höga att bristen på kompetens inte längre spelar någon roll för grodan. Den ligger kvar och märker antingen inte själv att den inte längre är i fas med vattnet runtomkring, eller hoppas att ingen annan kommer märka något – alternativt att det nu inte spelar någon roll om det märks för de ligger så djupt att ingen kan plocka upp dem ändå. 

Många försvarare av vansinnigt höga löner och därmed vansinnigt stora inkomstsskillnader menar att ansvar och risktagande måste belönas, och att det är en bra sak att det går att tjäna oerhört mycket mer pengar än andra. Som Karin Svanborg-Sjövall, VD för Tankesmedjan Timbro, säger i P3 Dystopia, avsnittet om ekonomiska ojämlikhet: “Det handlar i grund och botten om incitament”. Men för höga löner riskerar även att fungera som incitament för att strunta i självreflektion över huruvida man faktiskt har den kompetens som krävs för att kunna ta ansvar, och risktagandet kan således komma utgöras av att jobbet riskerar att bli dåligt utfört eftersom fel person är på fel plats. För om hög lön per automatik innebar att man faktiskt gjorde ett bra jobb skulle väl inte en enda bankchef behövt avgå. 

Nu kanske vän av klassklyftor menar att jag bara är missunnsam. Och det kanske stämmer. Men faktum kvarstår: ju större inkomstskillnaderna är, desto skarpare framstår de på toppen ur grodperspektiv.