I ett irakiskt fängelse sitter tjugonioåriga Viktoria från Halland, dömd till 15 år för samröre med IS. Nu har hon ansökt om förflyttning till ett svenskt fängelse. I ansökan skriver hon att förhållandena är hemska i det irakiska fängelset och att hon vill att hennes barn ska kunna besöka henne. Något brott anser hon sig inte ha begått.

”Jag har blivit dömd utan vittnen och bevis. Felaktiga anklagelser och ingen rätt till mänskliga rättigheter. Varken mina ord eller advokatens ord blev hörda” skriver hon.

Men antagligen blir hon kvar i det irakiska fängelset. Vi lever i ett samhällsklimat där sånt som humanism, förståelse och förlåtelse bleknar bort och hånas, där fördömande och primitivt hat tar makten över förnuftet, och reaktionerna som kommer är därefter: ”Så dags att tänka på det nu!” ”Hon förtjänar inte vår hjälp.”

Själva meningen med rättssamhället är att de där känslorna inte ska få styra. Vi ska ha ett rättvist, rättssäkert och transparent system som inte är beroende av vad vi tycker om den ena eller andra personen eller vad den anklagas för. Om alla ska skipa rättvisa efter sina egna känslor faller samhället sönder.

Det finns många orsaker till den där kollektiva hämndlystnaden. En av dem är att de politiker som i sin retorik hetast försvarar det där fina, svenska inte visar i sin politik att de står för de värderingar de hyllar. Flatheten mot extrema högergrupper är det tydligaste exemplet. Ganska ostört får NMR skrämma bort människor som tillhör grupper som de hatar. I år är RFSL inte med i Almedalen, och det är inte så konstigt. Förra sommaren attackerade nazisterna en kvinna för att hon bar en regnbågsflagga.

Så småbarnsmamman Viktoria ska alltså bli sittande för sina brott mot ”svenska värderingar” medan andra som bryter mot lagar och samhällsnormer lotsas runt, vaktade av civila poliser, och får hetsa och hota med stöd från samhället.

Jag vet inte om Viktoria är oskyldig eller om hon har begått brott i religionens namn. Men jag är inte åklagare, jag är medmänniska. Människor begår misstag, ibland med fruktansvärda konsekvenser. Allt kan man inte förlåta, men att förlåta måste ändå vara samhällets grundinställning. Straff är bara symboler för hämnd och kontroll. Den verkliga förändringen sker när någon ber om förlåtelse och möts av den.