DEBATT. När blev det så viktigt att kunna döda vilda djur som sport och nöje så att ifrågasättande av detta stämplas som aktivism? Med rubriker som ”aktivister vandaliserar” och ”sabotörer” välter jakttorn och att ordförande i Jägarnas Riksförbund i pressen uttrycker ”bedrövelse över tilltaget”, skulle man tro att det rör sig om religionskrig.
Om olaglighet prioriterades av det välbeställda Jägarförbundet som det verkliga hotet mot jakt så skulle illegal jakt, djurplågeri och oetiska jaktformer inte längre belasta brottsbekämpning och polisens budget. I augusti tvingas polisen i Region Norr att övervaka jägarna i flera län när troféjakt efter 300 björnar pågår. Vad säger det om dagens jägare i Sverige?
I stället riktas siktet mot ungdomar som vill ifrågasätta jaktens norm. En auktoritär syn på oliktänkande människor gör att man inte vill förstå att ”aktivismen” kan vara budbärare för ett paradigmskifte i en tid av massutrotning och ett vidgat medvetande om kännande djur. Skadegörelse mot enskilda legitimerar inte, men som vid andra sociala eller politiska demonstrationer i historien, måste en analys göras då det är tydligt att ett ideellt budskap ligger bakom.
Om jakttorn skrev författare Olga Tokarczuk: ”Här och var sköt utropstecken upp som islagna, vassa nålar. När blicken drogs mot dem började mina ögonlock darra; ögat stack sig på dessa byggnader som rests ute på fälten, längs gränserna, i skogsbrynet. De bestod av kors och tvärs hopspikade bjälkar, allihop bestod av kors. De hade fyra ben dessa bisarra figurer och på dem vilade små kojor med skottgluggar. Vakttorn, i folkmun döpta till predikstolar. Det namnet hade alltid förvånat och irriterat mig. För vad var det för lärdomar som spreds från dessa predikstolar? Vilket evangelium förkunnandes därifrån? Är det inte höjden av hybris, är det inte ett djävulens påfund, att en plats från vilken man dödar ska kallas för predikstol?”
Det är anmärkningsvärt att dessa ”predikstolar” har kunnat sättas upp utan att motsvarande ”Arkitektupproret” för naturen ifrågasätter att ett så genomgripande visuellt inslag tillåts förfula vacker natur i hela Sverige. Formspråket som påminner om lägertorn, förtydligar året runt vem som anser sig äga djuren och utgör ett hämmande inslag för den majoritet av människor som vill njuta av allemansrätten. Med sina ”predikstolar”, fällor och åtlar förfular man inte bara kullar, gläntor och skog utan förstör illusionen av en fredlig natur.
Likt golfare som åker bil mellan flagghålen på natursköna banor, behöver jägare nu höga torn för att pricka djuren och inte varandra. Har jägarna blivit för många och för oskickliga eller har tekniken blivit för farlig? Jaktolyckor och skadeskjutningar fortsätter oavsett jakttorn. Många upplever rädsla av att höra skottlossning året runt eftersom vildsvin, räv, hjortkalvar, kråkfåglar, gäss med flera arter är fredlösa och kan jagas dag och natt. Kor, hästar, hundar, katter och joggare skjuts ”av misstag”.
Jägarförbundet lanserar Sverige som ”det mest jaktliberala i världen”, utan dialog med den majoritet som inte jagar. Kloka jägare finns, men tyvärr kommer inte intern kritik fram, utan de tongivande framhärdar med en ledarstil från tiden när ”viltet” tillhörde eliten. Numera är varje vapenägare ”kung” i schackspelet om djuren. Jaktarrenden korrumperar och mängden marklösa, teknikfrälsta nöjesjägare ökar. Kapitaliserandet av jakt som sport har ökat avtrubbningen mot våld som faktiskt förstör djurens liv och diskriminerar de människor som av etiska eller empatiska skäl ifrågasätter nöjesdödande som norm i vår tid.
Skjuter man Budbäraren riskerar jaktkultur att utvecklas till jaktdiktatur.
