I decennium efter decennium har politikerna tilllämpat en politik som har lett till att de ekonomiska klyftorna ökar snabbt och till att stora grupper har hamnat på undantag. Ett prekariat har bildats som aldrig kommer in på arbetsmarknaden ordentligt utan studsar mellan bidrag, socialförsäkringar och korta, lågbetalda eller svarta jobb.

Det har lett till bristande integration. En brist som på senare år har förvandlats till en spricka, i skuggan av den verkliga apokalypsen, klimatkrisen, sitter människor runt sina små eldar och värmer sig, fast i sin egen strängt segregerade stams världsbild.

Och då snackar jag ekonomisk integration. Den kulturella integration som högerkrafter tror är vägen framåt är inte intressant ur politiskt perspektiv. Människor ska självklart få tro och tänka på vilket sätt som helst; vilket språk jag talar, vilka kläder jag bär, vilken gud jag tillber har ingen betydelse för hur väl jag kan fungera i ett samhälle. Därför är det så destruktivt att delar av vänstern dragits in i en diskussion om migration och integration som bygger på antaganden som en kritisk humanist genast inser är falska, ovetenskapliga och framför allt överideologiska. Vi diskuterar inte samma problem på olika språk. Vi diskuterar ett problem som inte finns, språket vi talar duger gott.

Kulturen är inte sann

Den som gör minsta försök att förstå socialantropologin kommer att inse en sak: kulturer är redskap som vi människor använder för att kunna umgås med varandra. De fungerar så länge som de fungerar, föds och dör. De har inget egentligt värde i sig själva.

Vad de kallas, var gränsen mellan dem går, vem som skapar och återskapar dem och liknande frågor är spännande frågor, frågor som jag ägnade en alldeles för lång akademisk utbildning åt.

Jag älskar såna frågor, men de är akademiska. Teoretiska. I bästa fall stora konstnärliga upplevelser och rätt ofta insikter om livet. Men de är inte sanna, inte fasta, inte entydiga.

Den svenska kulturen är inte fast, objektiv eller sann. Den är bara summan av typ allt som typ händer i ögat på typ nån som typ är svensk.

Resten är analys, akademisk, ideologisk eller personlig. Det betyder inte att det inte finns någon svensk kultur. Eller att det inte skulle finnas ursprung.

Det betyder att det är föreställningen om vår kultur är det viktiga, inte någon flummig absolut verklighet. Det finns inte heller någon lista över saker som är nödvändiga inslag i en kultur.

Det låter ofta i den svenska debatten som om att det finns en färdig ekvation: 1 kultur = 1 språk. Det är ett bra sätt att hindra sig själv från att förstå kulturer.

De som bär på en kultur väljer vilka mänskliga påhitt som ska ingå in den. Språk, ibland, men inte alltid. En del kulturer kräver ett gemensamt ursprung, andra att man bara råkar bo på samma ställe eller gillar samma sport.

Måste man inte kunna tala och skriva svenska för att tillhöra den svenska kulturen? Ja, en massa människor måste det. Och det är bra för de flesta att kunna majoritetsspråket, men om vi lägger undan nationalistiska idéer och bara fokuserar på hur en individ kan fungera i ett samhälle?

Engelsktalande chefskirurg? Inget större problem. Programmerare?

Det finns jobb där det krävs att du kan prata svenska. Det finns jobb där det krävs ett, eller flera, andra språk. Det finns jobb där det är skit samma. De jobben utförs. Uppdraget slutfört.

Resten är det vackra, sköna och härliga. Det vi kan använda språket till förutom att bara överleva. Och det går bara inte att argumentera för en enspråkig värld när det gäller konst, musik, litteratur och alla känslor vi förmedlar med språket.

Återstår bara det egentliga argumentet för att alla ska prata svenska. Andra språk gör dåliga saker eftersom de bär på dåliga kulturer. Låter hårt, men starka, ohotade majoritetskulturer ser gärna ner på andra, mindre kulturer, i synnerhet inom de egna geografiska gränserna De kulturella överlappningarna mellan grupper av människor sker oftast via det starkare av två språk eller på ett lingua franca, ett tredje språk. Precis på samma sätt som det har varit i alla tider – vi pratar engelska till och med med andra svensktalande i många situationer.

Nyskapad kultur

Det svenska samhället har svikit dem som vi har lovat att ta hand om och en massa människor bor i områden tillsammans med andra människor som inte har tillgång till samhället. Men det är inte kulturen eller språket som är hindret och det är inte de olika minoritetskulturerna, eller deras medlemmar, som har skapat problemen.

Det är ekonomiska och sociala processer som har med vårt ekonomiska system att göra.

Många människor från andra länder kommer med lägre brottslighet på många områden och den tillfälliga ökningen av invandringen har minskat brottsligheten i landet.

Det vet kriminologer, sociologer och antropologer, såna som jag. Kulturer är inte fasta och färdiga, de nyskapas, omskapas, föds och dör på sekunder när behoven finns eller överlever i tusentals år om det behövs.

Det finns en massa patriarkala svin som har passat på att ta makten i sina små riken ute i förorterna, det finns kvinnoförtryckande och reaktionära, rent fascistoida idéer där ute.

Det är provocerande och problematiskt, på samma sätt som med den mest destruktiva subkulturen; patriarkala rövarslen som självklart tillåts berika sig på det ekonomiska system som håller en massa människor i ekonomisk underordning. Som bor i strängt segregerade helsvenska villaområden.

Husen där har en sak gemensamt. Ingen människa kan köpa något av dem där för pengar som hen har arbetat ihop på egen hand eller kommer att kunna betala tillbaka under sin livstid. Vårt ekonomiska system skiljer dramatiskt på människor utifrån härkomst.

Närande och tärande

I medierna skildras konflikten som om den står mellan två grupper. Det svenska prekariatet och den ”utländska” gruppen. Man accepterar den övergripande borgerliga uppdelningen i närande och tärande grupper och att människor överhuvudtaget kan definieras som utländska, krystade omskrivningar som nysvenskar är bara till för att dölja det faktum att människor sorteras efter sitt biologiska ursprung.

Jag är inte anti-biologi. Som individer påverkas vi enormt starkt av våra arvsanlag, men det bara finns inga såna systematiska, meningsfulla skillnader mellan grupper av människor. Och de påtagliga fysiska egenskaperna som skiljer kan förändras. Om jag bor i ett soligt land får jag mycket mörkare hy oavsett min biologiska utgångspunkt. Det är ett ständigt samspel mellan miljö och arv, där vi gör bäst i att bara konstatera att det är ett samspel och försöka oss på att förstå just det och bara det.

Det låter kanske onödigt krångligt, men kulturer är både enkla och krångliga, jag tror att det krävs en del bökande för att försöka titta på oss själva från en lite annorlunda vinkel. Vad jag är ute efter är att kulturer inte är individer, inte en snubbe som tycker samma saker jämt. Inte ett lexikon med ett visst antal godkända ord som alla måste kunna. Kulturer är det människor gör.

Det finns två huvudsakliga sätt att se på kulturer. Den som dominerar i dag är äldst. Uråldrig. Essentialism. Kulturer består enligt den av en kärna av idéer och värderingar som oftast antas stå i relation till ett geografiskt område och en specifik grupp människor. Kulturen är människorna, landet de bebor och deras religion, språk och värderingssystem.

Det är en syn som kan verka konserverande, som gör det möjligt att tala om vad som är äkta svenskt och som hjälper oss att sortera världen i de som är som vi och de som är de andra, som gör individen till samma som dess identitet.

Det har visat sig om och om igen i människans historia att det här är en kraft som verkar på oss hela tiden, eftersom vi är sociala varelser som söker tryggheten i flocken och som utvecklas tack vare flocken går vi inte att förstå annat än i relation till alla andra människor. Jag kan överhuvudtaget inte förstå mig själv uteslutande inifrån. Kulturen är det redskap jag använder för det.

Det är den goda insikten av ett essentiellt resonemang. Men i handen på en människa som egentligen inte vill se den sociala delen av det, som skyr kollektivistiska resonemang, blir bara maktaspekten kvar. Essensen är inte till för individen. Individen är till för essensen. Och essensen får inte förändras för mycket, vilket samhället och politiken är satt att förhindra.

Det här kan ses som kärnan i konservatism, en kulturs moraliska kärna är viktigare än individens frihet. Social och moralistisk konformism parat med ensidig ekonomisk liberalism blir lätt resultatet. En ideologisk fåra som är väl fylld med sprudlande vatten just nu i riksdagen. Det parlamentariska läget i vårt land talar ett tydligt språk. Väljarkåren har delats upp i två tydliga grupper.

De som stöder det socialliberala marknadssamhället byggt på en borgerligt organiserad kapitalism och de som vill ersätta det med ett konservativt välfärdssamhälle byggt på en borgerligt organiserad kapitalism.

Nödvändiga villkor

En självklar analys ur marxistiskt perspektiv bygger på att fundera på vad den stora skillnaden ekonomiskt och materiellt skulle vara mellan de två typerna av samhällssystem. Kanske blir det lite drägligare under en mittenregering, det är bra att SD ställs utanför maktens centrum, men i mångt och mycket är det samma skit i olika paket.

Samhället måste fungera. Folk måste bo och äta. Vägar byggas.

Det kan inte vänta tills alla tycker som jag. Det finns samhällsfrågor som det är meningslöst att kompromissa om, problem som inte finns eller frågor där en kompromiss bara består i att den som kompromissar säljer hela sin själ utan något annat i utbyte än att få sitta med vid fikabordet.

Det andra sättet att se på kultur, synsättet jag utgår ifrån, säger att kulturer är vad de gör. Kulturer är upplevelsen av att tillhöra en grupp som har en väl avgränsbar kärna, men de får sin kraft och energi, ja, hela sitt existensberättigande, i människors vardag. Tänk dig två gäng av fotbollsfans som står på en stor, tom parkering redo att börja slåss.

Det spelar ingen roll vilken färg de har på sina t-shirts, sångerna är utbytbara och lagens namn. Det som förenar alla sådana situationer är upprätthållandet av en kulturell gräns. Striden står inte om grönt eller rött, IFK eller SK eller ens om vem som är bäst på fotboll. Den står om geografiskt och kulturellt territorium. Efter att någon fått lite stryk, i bästa fall, lämnar de allra flesta den kulturella identiteten på krigsskådeplatsen och åker hem och blir nån annan, nån som till skillnad från en aspackad huligan kan fungera i samhället.

Gula legobitar

Kulturer är skitsvåra att förstå sig på. Det är lätt att börja föra rasistiska resonemang. Det är ännu lättare att uppfattas som att man för rasistiska resonemang. Jag gör det säkert ibland. Jag vill det inte.

Jag erkänner inte sådana samband överhuvudtaget. Det går till och med att argumentera för att idén om mänskliga raser i sig är rasistisk, att tanken på olika automatiskt leder till tanken på bättre och sämre åtminstone.

Problemet är att jag genom att ta del av den diskussion som förs tvingas in i en tankevärld som bygger på så pass felaktiga premisser att jag inte kan säga något utan att säga fel.

Tänk dig en låda legobitar. Alla är gula sexor och det står en massa saker på dem som är helt uppåt väggarna. De går inte att kombinera om dem så att andra färger kommer fram. Det går inte att göra rasistiska antaganden sanna genom att kombinera dem till något nytt.

En frihetlig inställning bygger på insikten om att det jag tänker och tycker också är relativiserbart, det går att ta varje tanke jag uttrycker och skärskåda den och hitta fel, rent önsketänkande och slagg från förtryckande tankesystem, samtidigt som jag ju verkligen tror på det jag tycker.

Poängen i det jag tycker och tänker är inte att jag har rätt, men inte heller att allt bara är utbyrtbart. Andra människor har andra åsikter än jag. De har kommit fram till dem på sätt som liknar hur jag har kommit fram till mina. De har säkert goda skäl att hålla fast vid dem. Jag tycker att jag har mindre fel än de. Jag tycker att många av dem har fel, men jag tänker varken försöka hindra dem att uttrycka sina tankar eller ändra mina åsikter för husfridens skull.

Det är kanske paradoxalt, men så tycker jag att intellektuell hederlighet borde se ut. Också när det gäller kulturer. Om min hjärna är full av så motstridiga åsikter som den är, och om jag är förmögen att röra mig mellan olika kulturer utan att för det mesta fundera över det så kan det inte vara ett praktiskt problem det egentligen handlar om när det pluralistiska samhället möter motstånd.

Jag ser inte ett mångkulturellt samhälle som eftersträvansvärt i sig. Det är en lika meningsfull åsikt som att säga att det är eftersträvansvärt att andas. Pluralism är något som behövs i vissa lägen.

När mycket folk med olika ursprung ska samsas på en begränsad yta. Det är inte för att det är så himla fint med gulliga danser och goda maträtter som den behövs, den behövs för att mänskligheten lever så nu.

Mångkulturalismen handlar inte om att göra samhället konstigare eller krångligare. Den handlar om att göra samhället bättre för alla människor som lever i det.

Penicillin funkar inte

I grunden är det bara det. Jag gillar falafel, jag har lärt mig enormt mycket av engagerade muslimer och buddhister, mitt sätt att skriva och spela musik är ett direkt resultat av influenser från andra kulturer och så vidare. Jag kan inte ens om jag ville särskilja mig varken från den svenska kulturen eller det mångkulturella samhälle som den har förvandlats till.

Det handlar inte om att försvara den svenska kulturen från ett hot utifrån. Det går inte ens. Det är inte det minsta eftersträvansvärt.

Framför allt är det kontraproduktivt. Som att behandla influensa med penicillin. Genom att utgå från ett felaktigt antagande och genom att, medvetet och omedvetet, anamma ett synsätt som har dåligt stöd i verkligheten gör man ett tydligt ideologiskt val: väljer att envisas med att försvara de destruktiva strukturer man säger sig vara motståndare till.

Bilden av den huvudsakliga konflikten jag målade upp tidigare är falsk. Också människor som borde ha en annan syn inom vänstern försvarar en falsk samhällsanalys. Invandrarna står inte mot svenskarna. Det är en skenbar konflikt vars funktion är att dölja den egentliga konflikten, den ekonomiska, och förvandla den till en strid om värderingar.

Leva på pengar

I den ekonomiska konflikten, den som många gärna glömmer när den heliga gal–tan-skalan tillåts utse vinnare i striden om vem som är snällast, står blattarna och svennarna på samma sida.

En annan socialt, kulturellt och ekonomiskt segregerad grupp står på andra sidan.

De som lever på andras arbete, de som gör pengar av pengar. Jag är värsta småföretagarkramaren. Jag ser inte det som det minsta omoraliskt att tjäna pengar eller bli rik. Jag kan inte tänka mig att ett samhälle som inte tillåter entreprenörsskap och individuella projekt kan överleva, inte minst blomstra.

Men det är skillnad på att skapa sin egen rikedom och att delta i och stödja ett samhällssystem där de allra flesta sitter fast i ekonomiskt slaveri, inte är friare än att de inte kan vara säkra på varifrån maten ska komma efter nästa månadsskifte.

Det är det det handlar om. Inte om hur folk ska klä sig, prata eller tänka. Jag struntar högaktningsfullt i hur du dansar. Du ska strunta i hur jag dansar. Men på jobbet jobbar vi. I skolan lär vi oss. Det värderingssystem som finns på såna ställen måste bygga på tolerans och förståelse för att det behövs en gemensam majoritetskultur, ett sätt att leva samman utan att någon tillåts förtrycka någon annan, oavsett om det handlar om den egna gruppen eller någon annan.

Nostalgins hårda grepp

Jag är inte systembyggare. Jag har svårt att komma på en enkel lösning på problemen vi står inför, det är inte heller min sak. Egentligen vet jag bara att det är vansinne att fortsätta som nu.

Den kulturkonservativa synen på mänsklig samvaro har tillåtits definiera debatten alldeles för länge.

Det är dags att börja formulera en radikal kritik av samhället som inte bakbinder sig till att försvara beteenden och åsikter utifrån är lika konservativa och destruktiva som de fenomen den säger sig kritisera.

En progressiv kritik av det förment mångkulturella samhället kan inte bestå i att förneka problemen i det, den måste utgå ifrån en ekonomisk maktanalys, men måste också vara beredd att stå upp för värderingar som ”vi” i den rörelsen står för oavsett var de utmanas.

Det vårt samhälle lider av är inte för mycket invandrare, det lider av förändringschock. Svensken sitter fast i nostalgins hårda grepp och drömmer sig tillbaka till en tid som nästan inte ens fanns då den fanns.

Ett kort historiskt skeende då ett fattigt land i utkanten av världen plötsligt blev rikast av alla och kunde kosta på sig allt utan att snåla. Sen blev allt någon annans fel.

Dags att lägga ner självömkandet och att börja bygga samhälle igen.