Vindar vänder och det gör storleken på julklappspresenterna också. Mina nära och kära vet redan vad de har att förvänta sig från mig. Jag har slutat köpa prylar och bytt ut dessa mot upplevelser av olika slag. Särskilt uppskattat är biobiljetter. Vem gillar inte att gå på bio?
Förutom bio så blir det framför allt gåvor och gåvobevis i julklappskuvertet. Vi har organisationer som UNHCR, Läkare utan gränser, Rädda barnen, Röda korset, SOS barnbyar, Unicef och en massa andra som dagligdags räddar människor från att helt enkelt dö.
Som trogen bidragsgivare så blir det därför särskilt glädjande att läsa om hur vår alldeles egna och ”helt vanliga miljardär” Roger Akelius, under november och december matchar varenda krona som doneras till framför allt till Läkare utan gränser, SOS barnbyar och Unicef.
Han har ”flyktingskam” och har råd att hjälpa till, berättar han för Dagens industri i en artikel som kom ut för några veckor sedan när han tillkännagav sin filantropiska gärning.
Vi borde alla ta hans parti i detta och donera slantar till dessa organisationer men också andra. Det är väl ändå den bästa gåvan vi kan ge våra nära och kära som i vårt Välfärdssverige egentligen har allt? Vi i Sverige behöver ju inte mer saker. Vi behöver inte mer skärmtid. Vi behöver inte mer status och det senaste märket som poppar upp i sociala medier. Vi behöver mer kärlek och vi behöver en fungerande offentlig sektor.
På samma sätt som Akelius har råd att hjälpa andra så har vi i vårt Välfärdssverige råd att hjälpa varandra. Häri finns dock en inneboende konflikt som vi behöver lösa, och det är att vi alla kan hjälpa Akelius att hjälpa fler. Akelius kan nämligen inte bära hela ansvaret själv. Miljardärer är inte en homogen grupp som donerar och som per automatik bryr sig om människor. På samma sätt som det finns strukturer i världen som tyvärr försätter människor i fattigdom, svält, törst och hemlöshet, så har vi i dag strukturer som skapar miljardärer där ”de stora summornas spel” råder. En struktur där stora förmögenheter sipprar upp till ägare som Akelius och där tre decennier av skattesänkarpolitik rått. Där vanligt folk i Sverige får klara sig själva i de fall den offentliga sektorn punkterats av skattesänkningar.
Nu när värnskatten, den femprocentiga skatten på inkomster över 703 000 kronor per år, avskaffas från och med nästa år kommer cirka 6 miljarder kronor mindre in i vår statskassa, som är ämnad att ge svenska medborgare välfärd. Pengar som också går till bistånd, som exempelvis de 100 miljoner som regeringen avsatt för exempelvis UNHCR i Syrien efter Turkiets storhetsvansinniga angrepp på kurderna. Det kanske är svårt att se den röda tråden, men Sverige är en diplomatisk stormakt i världen och vi hjälper alla de organisationer som Akelius nu på individnivå valt att hjälpa, genom vårt välfärdssamhälle.
Akelius är kanske inte en ”helt vanlig miljardär” och därför uppskattas hans filantropiska gärning, men i ljuset av den uteblivna värnskatten så har både Välfärdssverige, biståndet och flyktingarna förlorat på det hela. Vi behöver höjda skatter, inte sänkta sådana, så att miljardärer som Akelius inte behöver känna ”flyktingskam” utan där vi faktiskt kan lösa de behov och problem som finns i Sverige, men också i vår omvärld på ett ordentligt sätt.
