Nonhle Mbuthuma är en av talespersonerna för och medlem i Amadiba Crisis Committee, en organisation som arbetar mot miljöförstörelse och gruvindustri i sydöstra Sydafrika. Hon menar att hon aldrig valde att bli aktivist – men det visade sig vara oundvikligt. Redan som barn lärde Nonhle Mbuthumas morfar henne att marken är det viktigaste som finns, och hans ord har hon tagit med sig: när marken är förstörd är skadan oåterkallelig.

– Om du inte tar hand om marken, tar du inte hand om dig själv, sa han. Varje dag efter skolan satt jag i hans knä, och han frågade vad jag lärt mig i skolan. Sen frågade han om jag ätit under dagen och om det var gott. Att kämpa för marken är som att kämpa för liv eller död, säger Nonhle Mbuthuma.

Under 2015 dödades fyra av Amadiba Crisis Committees medlemmar i samband med att representanter för gruvföretag var på besök, skrev The Guardian sommaren 2018. Ett år senare sköts en av talespersonerna, Sikhosiphi “Bazooka” Rhadebe, ihjäl.

– Det finns en ”hitlist” med namnen på ledarna för Amadiba Crisis Committee. Jag är sedan dess högst upp på listan, säger Nonhle Mbuthuma.

Fattiga trots rikedom

I regionen Pondoland där Xolobeni ligger är artrikedomen enorm och tillgången på metaller och mineraler densamma. Trots det är den svarta lokalbefolkningen som levt här i generationer utfattig.

– Sydafrika är känt som ett hem för mineraler. Det finns alla möjliga olika sorters mineraler här. Men fattigdomen är enorm – vi har många barn och kvinnor som sover utan mat i magen. Varför är det så, när vi är så rika på mineraler? frågar Nonhle Mbuthuma, och fortsätter berätta:

– Mineralerna grävs upp och tar sedan vägen någon annanstans. När de kommer tillbaka till Sydafrika har vi inte råd att betala för de produkter som har tillverkats av mineralerna.

Enligt Nonhtle Muthumba är det som nu pågår en kvarlevande rest av apartheidsystemet, som officiellt upphörde 1994. Sydafrika har skrivit under FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering men den behandling som den svarthyade befolkningen möts av i samband med gruvindustrins framfart visar att signaturen inte är mycket värd, enligt Amnesty International.

– Vi har den finaste konstitutionen och de finaste lagarna i världen. År 1994 blev Sydafrika en demokrati. Men vad ska vi med den till om det inte fungerar i praktiken? frågar sig Nonhle Mbuthuma.

Informerat samtycke

Den sydafrikanska lagen säger att regeringen och företaget som vill investera måste prata med markägaren och ha dess samtycke. Men i praktiken lyssnar inte gruvföretagen på ett nej. Amnesty International reagerade tidigare i år starkt på hur Amadiba Crisis committee och ursprungsbefolkningen behandlats i samband med förhandlingar om föreslagna gruvprojekt i regionen. De menar att myndigheterna omedelbart måste skydda lokalsamhällens rätt att motsätta sig gruvprojekt. Problem uppstår när lokala företrädares lojalitet köps av storföretagen.

I november 2018 beslutade landets högsta domstol att landet mineralminister, Gwede Mantashe, måste ha hela det berörda samhällets kollektiva samtycke innan gruvprojekt godkänns. Men trots att han sagt sig respektera den högsta domstolens beslut, sa han att han skulle genomföra en undersökning där varje hushåll fick svara på om de var för eller emot ett kommande gruvprojekt. Amadiba Crisis committee har av lokalsamhället utsetts till deras förhandlingspartner, men har under förhandlingarna förbisetts.

– Just nu befinner vi oss i en situation där någon stjäl vårt land. Om vi får igenom en lag som som säger att det måste finnas samtycke är det ett stort steg framåt, säger Nonhle Mbuthuma.

”Destruktiv industri”

Nonhtle Mbutmba menar att gruvindustrin är destruktiv och ohållbar. Missbruk och fattigdom brer ut sig i samhällen där gruvindustrin tagit över, då lokalbefolkningen inte längre kan odla marken och skördarna blir allt sämre i och med föroreningar och miljöförstörelse. Gruvföretagen utlovar ofta arbete, men det är enligt en rapport Human rights watch få som faktiskt får jobb. I Johannesburg, ”the city of gold”, har åratals av utvinning lett till att staden gröpts ur underifrån och hotas av att kollapsa. Samtidigt har grundvattnet förorenats så svårt att vatten har börjat importeras.

– Vi kan inte förlita oss på någon annans vatten när vi förstör vårt eget, säger Nonhle Mbuthuma, som menar att även om lokalbefolkningen fick ta del av de rikedomar som gruvindustrin genererar är det inte en hållbar lösning: naturen förstörs och mineralerna tar slut.

Likaså påverkas de som faktiskt får jobb i gruvorna negativt: de exponeras för gifter som leder till sjukdomar och förkortad livslängd.

– Det är en minoritet av det sydafrikanska folket som tjänar på gruvindustrin, säger Nonhle Mbuthuma.

Nonhle Mbuthuma har av anhängare till gruvindustrin fått höra att hon står vägen för utvecklingen. Själv ifrågasätter hon vem den så kallade utvecklingen egentligen är till för.

– Är det för staten och de redan rika, eller för oss som har levt här i generationer?