Parallellt med mitt jobb som journalist och författare har jag arbetat med min andra akademiska utbildning, beteendevetare. Jag har jobbat i perioder med ungdomar på ungdomshem och andra institutioner. Sist med ensamkommande ungdomar som straffat ut sig från vanliga boenden. Värstingar, typ. Vilket de flesta inte är. De är bara ledsna, arga, deprimerade och uppgivna i olika blandningar. Många av dem har aldrig fått en chans att lära sig de värderingar som högern framför allt älskar att hänvisa till.

De där svenska värderingarna som ingen egentligen vet vad de består i har mycket liten räckvidd och kan bara överföras från människa till människa. Det är omöjligt att lyckas med att uppfostra folk på distans. Människor uppfostrar varandra i vardagen och de viktigaste komponenterna för att ett barn ska växa upp till en fungerande samhällsvarelse är trygghet, konsekvens och kärlek. Gränssättning som metod fungerar inte. Konsekvenspedagogik är bara grym.

De allra flesta ungdomar jag har träffat vet var gränsen går. Det är bara det att de skiter i den. Eller inte tänker på den. I stundens hetta tänker ingen på vad som är rätt och fel moraliskt. De allra flesta dåliga grejer som händer är över på några minuter och de som är inblandade hinner knappt reagera. Innan någon har skadats allvarligt eller till och med med dött.

Den som inte hinner tänka på moralen eller reflektera över svenska värderingar tänker knappast på konsekvenserna heller. Att tro att ungdomar som är packade, påtända eller uppjagade och desperata skulle springa omkring och fundera över längden på det eventuella fängelsestraff de skulle drabbas av är rent ut sagt idiotiskt.

Det värsta är att det inte ens fungerar långsiktigt att förlänga straffen. Dels klingar effekten av straffet av snabbt och dels ebbar den vård som eventuellt erbjuds liksom ut och ersätts av en kåkfararidentitet som sitter som berget. Det tar inte många veckor för en relativt oskyldig grabb att börja låta som värsta mafioson.

Naturligtvis är det som våra politiker ägnar sig åt svårartad populism. De allra, allra flesta av dem vet att det de hojtar om inte fungerar. Forskningen visar rätt tydligt att det inte hjälper att låsa in folk längre. Även om en människa hålls från gatorna i några månader till kommer den att ha utsatts för erfarenheter som gör den till ett större problem när den väl kommer ut.

Snarare borde man ersätta straff med vård för större delen av klientelet på våra fängelser, och som alltid är social och ekonomisk rättvisa bra sätt att minska problemen i samhället. Det nuvarande systemet bygger dessutom på en tvådelad verksamhet när det gäller ungdomar. De kan antingen dömas till vård eller fängelse. Båda grupperna hamnar för det mesta på samma ställe, på blandade avdelningar. Den enda skillnaden mellan dem är att ena gruppen är dömd till tidsbestämda straff. Dessa kan visserligen omvandlas till vård när straffet är över, men många ungdomar föredrar att få ett straff, vilket i sig kan påverka hur de beter sig.

Att skapa en generation unga män, framför allt, som ser vård som ett nederlag, som skapar sig en identitet som kåkfarare för att slippa vårdas, är en extremt dålig idé som inte ens hårdare straff rår på. Det enda sättet att göra det är att återgå till att betrakta alla som är under 21 år som barn. Och barn ska inte sitta i fängelse, om de har problem som är för stora att lösa för dem själva och deras närmaste borde det vara socialtjänstens uppgift att ta hand om dem. Ingen annans.

Det är varken mesigt eller flummigt. Det är effektivt. Och humanistiskt. Både för offren och förövare.