Min lägenhetsträdgård är inte stor. Det står krukor i alla fönster och det växer en hel del i lådor och skåp, men inte mer än att jag och min sambo äter ett smultron om dagen och sallad någon gång i veckan. Vi har färska örter och kryddor och skönhetsupplevelserna är många.
Det är inte mängden jag är ute efter, utan upplevelsen. Att se växter gro och växa. Lite som att ha ett akvarium eller ett husdjur. Men utan att känna att jag hela tiden är ansvarig för en annan varelse på liv och död. Att se ett frö gro och förvandlas till en växt är som ett magiskt trick om aldrig slutar att fascinera mig.
Det betyder inte att jag inte känner något inför mina växter. Snarare tvärtom. Anledningen till att jag odlar är känslan det skapar. Dessutom innebär min inneträdgård att jag får tillgång till saker som inte går att köpa i affären.
Ingen säljer till exempel kryddkarlbergare, färsk mexikansk oregano. En av mina favoritkryddor. Torkad är den underbar till mexikansk mat och färsk är den rena miraklet. Med smak och doft av timjan, oregano och citrus är den perfekt för att ge en maträtt en känsla av färska örter.
I går plockade jag en näve blad och stötte i mortel till en kladdig pasta tillsammans med andra kryddor. Den använde jag färsk först och nu torkar resterna i min torkapparat till en saftig kryddblandning. Nåt slag chilipulver.
Kryddkarlbergare
Plecranthus amboinicus heter den på latin. Den har kraftiga håriga blad och blir sällan mer är en halvmeter hög. Den ska kunna sträcka på sig lite mer, men det händer sällan hos mig. Den gillar värme och tappar livslusten snabbt om det är mindre än fem plusgrader.
Den har använts som medicinalväxt i många kulturer. Den finns i en del oljor och salvor och man har traditionellt använt bladen mot förkylning. Bland annat genom att gnida in bröstet med dem.
En lättodlad och smakrik växt som nöjer sig med nästan ingenting. Den växer snabbast i solen, men kan stå i ett norrfönster utan problem. Den har en massa olika namn och det sprider en viss förvirring, mexikansk oregano är det vanligaste, men jag föredrar kryddkarlbergare. Låter elegant på nåt sätt.
Dessutom är den ingen oregano. Den är långväga släkt med mynta, oregano eller timjan, men är mer släkt med krukväxter som novemberljus. Mina har aldrig blommat, men den har vackra, blå blommor. I alla fall på bild.
Föröka med sticklingar
När jag hade stött bladen igår blev det några sticklingar kvar. Kryddkarlbergare sätter gärna rötter i både vatten och jord. Jag använder små torvbriketter eller liknande. Det behövs inga tricks. Efter någon vecka brukar sticklingen få rötter.
Växten har en tendens att bli kaotisk. I synnerhet man man håller på och plockar blad och grenar till krydda. Bäst är att ha flera plantor på gång samtidigt och plocka i omgångar. Dessutom är det bra att låta en nyetablerad planta få några månader på sig innan man toppar den. Det gäller förresten många växter. Så länge som det inte är frukt eller bär inblandade.
Om en växt får sträcka ut ordentligt blir den vackrare och tåligare och kryddkarlbergare blir gärna små och liksom inkrökta i sig själva om de inte får vara i fred ett tag i början. Men efter ett tag är det nödvändigt med toppning för att den inte ska växa sig alltför gänglig. Den går bra att odla i en ampel, då är det bra att toppa lite tidigare så att den utvecklar många grenar som kan hänga ner.
Användbar krydda
Ge den bra, väldränerad jord i en medelstor kruka och håll den fuktig, men inte blöt. Ta nya skott då och då för att hela tiden ha plantor att plocka av om det går åt mycket. Eftersom den kräver lite ljus kan plantorna stå också i ett kök med skuggigare fönster. Plocka skott eller blad och använd färska eller torka dem. Särskilt bra passar kryddan till mexikansk mat och medelhavsrätter.
Smaken är inte särskilt kraftig, däremot. Det går åt lite mer än av andra örter. Stöt eller mixa en näve av bladen till en pasta tillsammans med salt för att få en pasta. Blanda i svartpeppar,spiskummin, vitlök, paprikapulver och chili och använd pastan till att krydda mexikansk mat. Torka resterna till chilipulver.
