De senaste åren har vurmen för mobilfria högtider varit stark, men kanske aldrig så stark som i år när mobillådan korades till årets julklapp. Hur många som fick en sådan i present vid firandet av någon högtid vet jag inte, men jag vet att antalet digitala God Jul-hälsningar jag fick i år var dramatiskt färre detta året än tidigare. Jag vet även att antalet hälsningar jag själv skickade var mycket färre än tidigare år, eftersom mobilen låg i jackfickan nästan hela julafton. Jag frågade mina Facebook-vänner om deras upplevelse av digitala hälsningar i år, och nästan alla svarande sa att de både mottagit och själva skickat färre än tidigare år. 

Och nu kan man ju tycka att detta borde vara en bra sak. Det borde ju innebära att vi allihop varit högst närvarande vid de högtidsfiranden vi bevistade med våra fysiska kroppar och det var väl det som var själva poängen med att fira mobilfritt? Mission accomplished! Men såhär i efterhand har jag en lite besk smak i munnen. För jag vet att det finns många som inte har någon att fira med, många som bor långt bort från sina familjer eller helt enkelt inte har någon familj eller vänner att vara med på högtider. Jag vet att det finns många som firar med familjer de känner sig ensamma i och att deras riktiga gemenskaper finns online. Vad händer med dem när vi som har ett sammanhang i den fysiska verkligheten är frånvarande i den digitala? 

Plötsligt känns det som att de mobilfria högtiderna är ett ganska bortskämt privilegium som vi kanske inte ska värna för mycket om. Till nästa år kommer i alla fall jag propsa på att vi inför en digital halvtimme i det annars icke-digitala julfirandet, för att komma ihåg alla dem vi inte har möjligheten att fira ihop med men som vi tänker på ändå. Jag tror det kommer vara uppskattat.