Vart tog solidariteten vägen?
Minst tre syrier som avvisats och deporterats från Libanon tillbaka till Syrien har arresterats efter att de har återvänt. Libanesiska myndigheter säger att de har deporterat 2731 syrier.
Läget i Syrien bedöms samtidigt som mindre osäkert av Migrationsverket som kommer att bevilja färre syrier asyl i framtiden. Myndigheten säger att säkerhetsläget är mycket allvarligt, men säger ändå att alla inte behöver frukta för sitt liv längre.
Och politikerna i Sverige, åtminstone de till höger, pratar om att stoppa flyktingsströmmar, om att reglera ”söktrycket”. Det handlar inte längre om att hjälpa så mycket vi förmår, utan om att hjälpa så mycket vi har lust med.
Solidaritet är skitjobbigt. Det kräver dels en relation, man kan inte bara dela ut en allmosa, dels kan det kräva uppoffringar. Till skillnad från välgörenhet är solidariteten reciprok, du gör vad du kan för mig och jag gör vad jag kan för dig. En form av rättvisa som inte bygger på att alla ska kunna göra allt jämt, utan det vi kan när vi kan.
Ordet hörs nästan inte längre. Det har blivit ett av de där orden som bär på för mycket associationer till saker som inte är inne nu. Pendeln har svängt så långt åt höger att många av oss fått svindel.
Men det enda jag vet om pendlar är att de svänger. Per definition. I det politiska livet i Sverige svänger det långsamt, men det svänger. Den som stirrar alldeles för närsynt på opinionsundersökningar ser ett dödläge i princip, ett dödläge som förlamar landet, gör alla politiska projekt till tummar.
Det dödläget kommer att brytas en dag. Det kommer att gå relativt snabbt. Och vi kommer att bli förvånade. Lika förvånade som vi blev när ett gäng nazister i kostym plötsligt steg in i riksdagen.
Frågan är bara vad den förändringen ska bestå i? Svaret är väl att det beror på oss, vi som inte dragits med av neofascismens locktoner. Just nu är det kanske det viktigaste. Att acceptera läget och bygga för något nytt. Det vi gör i dag för att förändra samhället kommer ofrånkomligen att leva vidare som en del av det nya.
Det glöms lätt. Tar du makten med våld måste du behålla makten med våld. Om du hatar din motståndare kommer det hatet att följa med in i det nya samhället. Det har vi sett i historien om och om igen.
Så jag tänker fortsätta att använda töntiga, uråldriga ord som solidaritet, jämlikhet och fred. Till slut kanske det funkar.
