Just nu, mitt i sommartiden, är det medicinbrist i Sverige. Många mediciner är restnoterade, som det heter, och går inte att få tag på. Läkarna står handfallna när patienterna inte kan hämta ut medicinen de förskrivit. Det orsakar enormt mycket oro, ångest och lidande för väldigt många, och kan i värsta fall leda till livshotande försämringar.

En av de mediciner som inte går att få tag på just nu används av personer med endometrios, däribland en av mina nära vänner. Hon och många andra är beroende av just denna medicin för att överhuvudtaget kunna kliva upp ur sängen på morgnarna utan att svimma av smärta. Utan denna medicin tillåts endometrioshärdarna att växa fritt i kroppen, utan att kontrolleras. Det leder givetvis till en ökad ekonomisk belastning på samhället, då människor kortsiktigt inte kan arbeta utan tvingas sjukskriva sig, och långsiktigt kan komma att behöva fler operationer av större härdar och sammanväxning av organ.

Men den personliga kostnaden och det personliga lidandet är långt större än det ekonomiska. Dessutom händer detta nu, mitt under sommaren, när mångas ordinarie läkare är på semester och inte kan hjälpa med rådgivning, sjukskrivningar eller akut smärtlindring. Endometrios är en komplex sjukdom som kräver stor insikt och förståelse från läkaren, och besök hos sommarvikarierande läkare utan ordentlig kännedom om patientens sjukdomshistorik kan tyvärr innebära både felbehandling och ökad misstro för sjukvården. Med tanke på att det tar i genomsnitt åtta år innan en person med endometrios får en korrekt diagnos brukar tilliten tyvärr vara tämligen bräcklig redan innan.

Ungefär var tionde person med äggstockar i fertil ålder har endometrios, och av dessa har ungefär hälften smärtor. Att hitta en medicin som fungerar tar ofta många år, och för dem som enbart den nu restnoterade medicinen ger lindring byts nu semestertid mot att bara försöka ta sig igenom dagarna, minut för minut, utan att veta när läkemedlet finns att tillgå igen. I grupper på Facebook för endometriosdrabbade började panikångesten beskrivas långt innan folks egna mediciner ens tagit slut, på grund av vetskapen om vad som väntar.

Och ingen verkar riktigt veta var ansvaret ligger. ”Läkemedelsförsörjning är en väldigt komplex kedja med många delar från att den verksamma substansen tillverkas till att patienten får sitt läkemedel. Vi erfar att marginalerna har minskat i alla led. Det i sin tur gör att om det går fel någonstans i den här kedjan så står man utan medicin i slutledet” säger Johan Andersson, enhetschef vid Läkemedelsverket, i DN 22 juni 2019. Läkemedelsverket själva har inget ansvar att tillhandahålla läkemedel i Sverige, bara att informera om när medicinen tagit slut.

Tidigare, innan Apotekets monopol upphörde 2009, hade det statliga apoteket en lagstadgad skyldighet att ansvara för läkemedelsförsörjning. Nu finns ingen skyldighet, inget ansvar, och ingen att beskylla eller avkräva bot och bättring när sådana här situationer uppstår.

Det finns heller ingen reglering för vilka läkemedel läkemedelsbolagen ska tillverka eller i vilken mängd, varken i Sverige eller globalt. Det innebär att ett läkemedel kan sluta tillverkas om producenterna anser att vinsterna är för små. För vissa läkemedel är riskerna med detta större än för andra. Det gäller exempelvis antibiotika, där läkare på grund av brist på adekvat antibiotika kan tvingas välja varianter som potentiellt kan öka resistensutvecklingen.

Om – och i så fall när – medicinerna som min vän och många andra behöver för att få ihop vardagen kommer att börja distribueras igen är oklart. Förra året beräknades cirka 700 läkemedel vara restnoterade, i år förväntas siffran landa på över 1000. Vilka konsekvenser kommer denna ökande medicinbrist att få för samhällsekonomin och folkhälsan, kortsiktigt och långsiktigt? Och vem bär egentligen ansvaret?