Min vän hatar larver. När hon var liten satt hon i ett träd och skar huvudet av dem med en köttkniv – så stark var hennes avsky. Samtidigt älskar hon att svassa runt i sin röda sidenmorgonrock om morgnarna – en produkt av tusentals silkeslarvers arbete. Hat utan bojkott var hennes melodi.
Min vän hatar Michael Jackson. När hon såg dokumentären Leaving Neverland sa hon att hon ville ”slå ihjäl larven” för de sexuella övergrepp han begick på småpojkarna. Genast raderade hon alla hans låtar från sin Spotifylista. Hat med bojkott är numer hennes melodi.
Det går inte ihop. Varför ska man bojkotta produkten av något man hatar? Varför inte se det som ett … utnyttjande? Liksom min vän drar nytta av larvernas silke? Silkeslarverna vinner ingenting på vårt användande av deras silke, och ”larven” Michael Jackson, som tvingades in i branschen som femåring och kompromisslöst pushades till att krysta ur sig hit efter hit, blev ett retarderat vrak styrt av en vuxen mans sexdrift och inbillningen om att ha förunnats evig barndom. Vi gör honom knappast en tjänst när vi lyssnar på hans musik – han är ju till råga på allt död.
Varför detta rödlistande, bannlysande och bojkottande? Vad är resonemanget som inte bara motiverar avståndstagande från en avskydd person, utan även personens verk?
Kanske tror vi, måhända undermedvetet, att Jacksons låtar tillkom på ett otillbörligt vis. Kanske fick han låtidéer mitt under pågående övergrepp, kanske fick han inspiration av vedervärdiga fantasier? Många av hans sånger innehåller en rejäl dos erotik, som efter uppdagad pedofili plötsligt får ett nytt ljus. David Bowie inspirerades säkert av sin sexuella relation med den fjortonåriga Lori Mattix, liksom Elvis Presley av sin fjortonåriga Priscilla Beaulieu som han sedermera gifte sig med.
Men den verkliga orsaken bakom massbojkotten av hans verk är nog vår tendens att se en människas verk som en del av människan själv; du är vad du gör. Michael Jackson är därmed sina svängiga låtar likväl som sina horribla övergrepp – allt är Jacksons verk, och Jacksons verk är Jackson själv.
Men detta synsätt kolliderar med den attityd till människans värde och identitet vi normalt brukar föreskriva; vi är inte våra prestationer, utan har ett egenvärde skilt från vad vi gör. Idén om alla människors lika värde går inte ihop annars.
Låt oss vara konsekventa i vår bedömning av människan. Vi kan väl inte hålla oss till principen om att människan inte är sitt handlande enbart när vi talar om dem som handlar gott? Vi är inte vårt handlande, liksom Michael Jacksons låtar inte är Michael Jackson. Trevligt lyssnande, trevligt hatande, trevligt partiellt fördömande.
