DEBATT Det gör så ont att se min bonusson sedan flera år brytas ned av det svenska systemet. Jag och min familj tog emot en 13-årig pojke i vårt hem i november 2015. En liten, ensam, trött, rädd och osäker pojke som i två månader varit på flykt utan familj eller andra vuxna. Han hade ingen aning om vart han kommit. Sverige var det land som smugglarna hade bestämt. Allt var nytt – landet, språket, kulturen och människorna.

Vår bonusson har gjort allting rätt. Närvaron i skolan var 100 procent. Han fick snart börja i vanlig klass. Han träffade en svensk flicka. Fotbollen gick utmärkt, med agenter som hörde av sig. Han provspelade för storlag som IFK Göteborg och IFK Norrköping. Han gick ut årskurs 9 med godkända och finfina betyg som tog honom in på barn- och fritidsprogrammet och även fotbollsgymnasiet. Vilken lycka! Han var glad, började känna sig trygg, hade glimten i ögat och var omtyckt.

Men så i januari i år kom första avslaget. Efter mer än tre år! Sedan kom andra avslaget ganska snabbt efter. Han dippade något men lyckades ändå komma igen och avslutade första året på gymnasiet med godkänt i alla ämnen. Hans lärare skrev: ”Det finns ingen som kämpar så som han!” Vi ägnade många timmar åt läxor på kvällarna under hösten och våren då han har lång väg till skolan. Han avslutade vårterminen med flaggan i topp.

Så några veckor in på sommarlovet kom det tredje avslaget och min bonusson rasar fullständigt. Han bryts ner. Han är ledsen, frustrerad, arg och panikslagen. Han vill vara kvar här. Det här är hans hem sedan 13 års ålder, i det land där han har gjort allting rätt.

Allt är så otroligt orättvist! Att se hur han bryts ned gör så förfärligt ont – ett barn, då 13 år, som nu snart ska fylla 17. Vi tog emot ett barn i vårt hem som välkomnades med öppna armar. Varför gör vi så här mot barn och varför gör man så här med oss?