Reklambolaget Clear Channel står för många av de utomhusreklamskyltar som sitter i våra städer. Nu meddelar de att de ska sätta upp 125 till och närmar sig därmed 1 000 stycken. I princip är de de enda som har digitala skyltar uppsatta i Sverige. Vi har kommit långt från upprördheten över Anna Nicole Smith i underkläder. Det finns inte längre några gränser för vad man kan göra reklam för och var man kan göra det.

Öststatssocialismen var en kass idé. Den byggde på en läsning av Marx som ser sig som ortodox, men som snarare påminner om vad Jehovas vittnen gör med Bibeln. Men det fanns något befriande i att resa i öst.

Städerna var i princip fria från reklam. Under en tågluff tillbringade jag en vecka i Budapest ensam på början av åttiotalet. Ungern var annorlunda än andra länder i öst, men landet var definitivt socialistiskt. Lite öppnare, lite friare, men ändå instängt och kvävande på många sätt. Som Jugoslavien.

När jag kom till Budapest var det första som slog mig att det inte fanns någon reklam någonstans. En och annan propagandaaffisch, lite lappar här och där, men det var också allt. Jag såg staden. Husen. Och började fundera på vad en stad egentligen är.

Städer är märkliga varelser. De bygger på en koncentration av resurser som föder en stor grupp människor som inte egentligen är inbegripna i produktion. Tjänstemän, chefer. Myndigheter och huvudkontor hamnar i storstäder. Den som har drömmar om en karriär inom kulturen hamnar förr eller senare i en större stad.

I ett samhälle som bygger på ständigt ökande konsumtion blir storstäderna till korallrev. Och som färgglada fiskar dras vi till dem. Dras in i ett högre tempo, får lite bättre lön och börjar konsumera på ett nytt och mera omfattande sätt. Många skuldsätter sig upp över öronen bara för att skaffa nånstans att bo. Och så snurrar det på.

För att vi ska fortsätta att konsumera lydigt måste vi, precis som med andra påförda tankesystem som inte egentligen passar oss människor, ständigt påminnas. Och konsumismens ikoner (tavlorna, inte såna i datorn) är reklamen.

I en tid då budskapen, också de kommersiella, strömmar över människor är det svårt att knöla in fler budskap. Mediemarknaden är överetablerad. Människor kan inte titta och lyssna på mer. Många konsumerar till och med flera typer av medier samtidigt. Internet är så full av reklambudskap att många söker sig till tjänster där det inte finns reklam. Vi betalar gärna en slant för att slippa.

Så företagen gör allt för att komma allt närmare oss. De registrerar oss tvångsmässigt. Kollar av oss i enkäter och spårar vårt beteende på hemsidor och Facebook. Men det räcker inte. Det är en av kapitalismens sjuka sidor. Dess kannibaliserande. Det dröjer inte länge förrän det finns tillräckligt många producenter av något nytt, sen handlar det bara om att sno marknadsandelar av någon annan. Och det är svårt. Det är en sak att uppmuntra folk att köpa en teve, vilken som helst, en annan att få dem att köpa ett visst märke.

Därför har reklamen blivit så aggressiv och invaderande. Därför ser det ut som om det är jul året om i storstädernas centrum. Och nu ska det som sagt blinka ännu mer.

Det är inte bara fult och irriterande med en massa enorma teveskärmar överallt som spyr ut reklam, det är ett angrepp på oss som individer, ett försök att manipulera oss – till slut sjunker ju en del av budskapet in åtminstone. Men det är också en del av den moderna synen på oss som konsumenter. Vi ska övervakas, påverkas och stimuleras att konsumera överallt.

Den dag vetenskapen räknar ut hur man ska påverka människors drömmar är jag övertygad om att någon kommer på ett sätt att visa reklam för oss på natten. Det är också en av kapitalismens sjuka sidor. Det spelar ingen roll hur omoraliskt eller skadligt något är. Så länge som det är lagligt och lönsamt finns det folk som gärna tjänar en hacka.