Att köpa ”klimatneutralitet” är populärt. Företag som säljer komjölk, knäckebröd och hamburgare, vinter-OS och flygplatsjätten Swedavia har alla kallat sina verksamheter klimatneutrala. Till och med oljebranschen har föreslagit att bensin och diesel kan bli ”klimatneutrala drivmedel”, enligt DN. Är klimatkompensation ett bekvämt sätt att få ner vad som verkar som ett hopplöst högt klimatavtryck – eller bara greenwashing? Syre förklarar vad kritiken går ut på.
1. Bygger på framtida kompensation – inte att utsläppet inte sker
Tanken med klimatkompensation är att privatpersoner, företag och myndigheter betalar för att deras utsläpp av växthusgaser kompenseras för i olika projekt som ska minska utsläppen.
Pengarna används till exempel till investeringar i sol- och vindkraft, vanligtvis i fattigare delar av världen. Den förnyelsebara energin ska alltså neutralisera ditt utsläpp, genom att ersätta framtida tänkt förbränning av fossil energi.
De flesta projekten handlar inte om att aktivt ta bort koldioxid från atmosfären utan om att undvika ökningar. Resultatet av det är i bästa fall plus-minus-noll, på ett antal års sikt. Medan vad som krävs för att klara tvågradersmålet är att utsläppen minskar drastiskt, nu. Netto-noll löser alltså inte problemet.
2. Få åtgärder fungerar
Netto-noll är väl ändå klart bättre än att släppa ut mer koldioxid, kanske någon resonerar. Men det har visat sig att projektens kvalité varierar kraftigt, och osäkerheterna i beräkningsmetoder är stora.
Enligt en färsk granskning från Dagens nyheter fungerade sannolikt endast två procent av åtgärderna för klimatkompensation som det är tänkt.
Tidningen har undersökt de projekt som certifierats av FN, och används av en stor del av näringslivets klimatkompensation, till exempel Sveriges största resebolag Tui, och av många myndigheter. En vanlig kritik är att investeringarna kanske skulle ha skett ändå. För att en klimatkompensation ska neutralisera ett utsläpp bygger det på att åtgärden är något utöver vad som annars skulle ha kommit till stånd.
3. Kan legitimera ”business as usual” och hindra verklig minskning
Men är det inte bättre att köpa investeringar i förnyelsebar energi än att inte göra det? Svaret är inte uppenbart.
En risk som brukar påtalas är att klimatkompensation är en quick fix, som ett sorts avlatsbrev, där du köper dig fri från synd men fortsätter släppa ut koldioxid som vanligt.
Det behöver dock inte vara så. Enligt en rapport från organisationen Ecosystem marketplaces lägger företag som valt att klimatkompensera även tio gånger mer pengar på aktiviteter som minskar utsläppen, jämfört med företag som inte klimatkompenserar.
4. Monokulturer och kolkolonialism – åtgärderna kan föra med sig andra problem
Utöver investeringar i förnyelsebar energi, som nämndes ovan, är trädplanteringar ett vanligt sätt att klimatkompensera. Att återställa regnskog är i dag vårt bästa sätt att fånga upp koldioxid ur atmosfären, enligt en ny studie i Nature. Samma studie visar dock att 45 procent av de tropiska skogsprojekten som ingår i klimatkompensationsmarknaden istället har blivit monokulturella plantager med snabbväxande träd som lagrar mindre kol.
Det har också visat sig att de ersättningar som lokalbefolkningen ges för att odla skog istället för att använda marken på annat vis inte täcker upp för inkomstbortfallet över tid, något som bland annat har lett till att skogen inte får stå kvar så länge som det är tänkt.
I det trädplanteringsprojekt i Uganda som bland annat Max burgers, Arla och Arvid Nordquist använder sig av får lokalbefolkningen betalt under tio års tid, medan träden behöver stå kvar i minst 25 år för att ge utlovad klimatnytta, enligt DN:s granskning.
Det har även förekommit att lokalbefolkning fängslats och blivit av med sin mark, för att ge utrymme till klimatkompensationesprojekt i Uganda, som till exempel Svenska Energimyndigheten köper utsläppsrätter från, något som TV 4:s Kalla fakta har avslöjat.
Så hur ska jag tänka för att göra rätt?
Branschföreträdare som arbetare med koldioxidkompensering har riktat kritik mot kritiken ovan, som kan läsas här. Där påtalas bland annat att många projekts kvalité garanteras av certifieringen Gold standard, som ett 80-tal miljöorganisationer står bakom.
Eva Lövbrand, klimatpolitisk forskare vid Linköpings universitet, som har studerat klimatkompensation, och Maria Johansson, ekolog vid Stockholms universitet, som studerat effekter av kolinlagringsprojekt i afrikanska skogar har givit några råd till KIT.se.
I första hand: minska utsläppen.
För det andra: köp utsläppsminskande åtgärder på hemmaplan för mer synlig investeringskedja, till exempel genom biokol.
Och för det tredje: lösningen finns inte hos enskilda konsumenter, utan politiker. ”Det finns en fara i att bara låta den enskilda konsumenten bära ansvaret. Klimatfrågan kommer inte kunna lösas utan kraftfulla och modiga politiska beslut som möjliggör en långsiktig samhällsomställning”, sa Lövbrand till KIT.
Läs mer här: Vi behöver överkompensera (artikel i Syre från 2016)
