Kvällen innan julafton 1995 läste jag ett helsidesreportage i Norrbottens-Kuriren om grisens väg från stian till julbordet. Det var en saklig skildring med bilder från grisens korta liv. När jag läst färdigt hade jag blivit vegetarian av djuretiska skäl.

Under hösten samma år hade jag känt ett tätnande obehag inför kött och jag hade börjat fråga mig vad det var för skillnad mellan hästen jag skötte om och de anonyma djur som jag åt. Alla som har häst, hund eller katt vet att varje individ har en unik personlighet. Samma sak är det med grisar. De kan vara blyga, tillbakadragna eller utåtriktade. De har unika personligheter som aldrig kommer fram i djurfabrikernas karga och stimulansfattiga miljöer. De har också liv som är viktiga för dem själva.

Efter att jag blivit vegetarian följde åratal av skämt om att äta kaninmat och ”höhöhö, kött är gott”. En kille jag var på dejt med avfärdade mig skrattande när jag delgav honom informationen att kött- och mjölkindustrin släpper ut växthusgaser. Det här var det tidiga 2000-tal som vegetarianer tvingades genomlida.

Nu är det snart år 2020 och nästan ingen skrattar längre åt att köttproduktion bidrar till klimatkrisen. Istället pekar FN:s klimatpanel och forskare inom klimat, miljö och hälsa på vikten av minskad köttkonsumtion. Vi står inför en växande klimatkris som bara tilltar i styrka. I butikerna kommer fler och fler vegoprodukter.

Trots genomslaget för växtbaserad mat är diskussionen fortfarande centrerad kring människan, vår livsmiljö och hälsa. De vilda djuren diskuteras i termer av biologisk mångfald, men sällan som individer vars liv ödeläggs av bränder, extremväder eller för att de trängs bort av jordbruksmark.

Lantbruksdjuren omnämns ofta i termer av de utsläpp som olika typer av kött genererar, men mer sällan som individer i sin egen rätt. Fiskars lidande är helt osynligt.
Vi bekymrar oss mer över att vi inte kan upprätthålla vårt sätt att leva än över det lidande vi orsakar andra levande varelser inom kött-, ägg- och mjölkproduktion.

En del personer som minskat sin köttkonsumtion äter ändå lite kött för att de vill bidra till öppna landskap. Är det nödvändigt med kött- och mjölkproduktion för att hålla landskapen öppna? Forskaren Annika Carlsson Kanyama vid Kungliga Tekniska Högskolan presenterade i ett debattinlägg ett förslag om att varje medborgare kan betala en beteskvot. Det skulle möjliggöra för svenska bönder att hålla djur på bete utan att slakta dem. Biologisk mångfald gynnas samtidigt som djurens egenvärde respekteras.

Om vi tar som utgångspunkt att djuren är individer med rätt att leva sina egna liv kan vi ställa andra typer av frågor. Ett sådant djurrättsligt perspektiv gör det möjligt att se bortom det vanliga, smala synfältet. Vi kan hitta lösningar som vi är blinda för med dagens synsätt som säger att djuren finns till för människan.