Jag älskar att cykla. Har älskat att cykla väldigt länge. Upplever att jag känner allting lite starkare när jag cyklar. Både sorgen och glädjen, ilskan och lugnet.
På sistone har jag upptäckt ännu en fördel med att cykla. När staden byggs om har jag som cyklist fått det mycket enklare att ta mig fram än de stora, motordrivna fordon som annars anses vara snabbare. Med cykeln kommer jag fram även vid de mest skräckinjagande ombyggnationerna. För där har de som bygger på mer eller mindre lättframkomliga sätt lett om cykelbanan. Självklart blir det några meter längre, men till skillnad från bilkön intill mig är jag fortfarande i rörelse.

Ibland kör jag fel. Då blir jag vänligt men bestämt tillrättavisad av någon ansvarig för byggplatsen. Ibland är vi inte riktigt överens om hur cykelbanan borde gå. Ibland förstår jag inte riktigt hur de tänkt när cykelbanan blivit omdirigerad. Men alltid – alltid! – kommer jag fram. Överallt finns en lösning för cyklisten. Väldigt sällan får jag vända. Nästan aldrig, faktiskt. Till skillnad från bilisterna. De möter återvändsgränder betydligt oftare än jag i dessa byggtider.

Ibland är det backigt. Ibland är det blåsigt. Hela den här staden är backig och blåsig. Det är jag som boende i Nordost smärtsamt medveten om (Burmabacken, någon?). Det gör inget. Överallt är jag trots allt ständigt i rörelse. Det kan gå fort, det kan gå långsamt. Jag kan gå. Alltid finns, oavsett allt, en tillfredsställelse i att kunna ta eget ansvar för min transport. Med cykeln tar jag mig fram i princip överallt. Alltid. Där inga bilar, bussar eller spårvagnar ens kunnat drömma om att färdas.

”Vad duktig du är!” säger någon.

”Oj, det hade jag aldrig orkat!” säger en annan.

Själv är jag övertygad om att väldigt många hade besparat sig själva den stress det innebär att fastna i en bilkö på motorvägen. Och även om bussarna på många ställen har egna filer är de inte förskonade från köerna. Det är däremot cyklisten. Jag skulle snarare vilja säga: vad duktig du är, som orkar sitta i en bilkö varje morgon! Det hade jag aldrig orkat! För mig finns det viktigare saker att göra. Att vara i rörelse är en av dem. Kanske den viktigaste.

Det står var och en fritt att välja transportmedel. Vi lever alla unika liv med olika förutsättningar för transport. Ändå vill jag slå ett slag för cykeln i dessa tider av ombyggnation. Visst, det kanske är ansträngande rent fysiskt. Men till skillnad från bilen som får vända för att vägen inte längre finns kan jag glatt konstatera att jag fortfarande, trots allt, är i rörelse.