En ny studie av hur koraller klarar sig när haven blir surare ger både larmande och lugnande besked.Korallernas skelett förstörs snabbare än man hittills har trott. Men nedbrytningen går att bromsa.
Världens korallrev är hem för ett närmast oräkneligt antal arter, från viktiga mikroorganismer till fiskar. Men i takt med klimatförändringarna hotar omfattande koralldöd.
Ett av hoten mot korallreven är att vattnet blir surare på grund av att världshaven suger upp en stor del av våra koldioxidutsläpp. Det leder till att de revbyggande korallernas kalkhaltiga skelett mjuknar och växer långsammare.
Fältstudie vid Stora barriärrevet
Den här processen har hittills främst studerats i akvariemiljö. Men nu har en forskargrupp simulerat ökad koldioxidhalt i naturlig miljö, vid Stora barriärrevet i Australien. Med hjälp av koldioxidtankar utsatte de en art av stenkorall (Porites cylindrica) för den koldioxidhalt som förväntas år 2050, om utsläppen inte minskar kraftigt. Resultatet är både nedslående och hoppingivande.
– Det oroande är att korallerna försvinner ungefär två gånger så snabbt i naturlig miljö än vad man har sett i tidigare akvarieexperiment, säger David Kline till TT.
Han är marinekolog vid Smithsonian tropical research institute i Panama och huvudansvarig för den nya studien, som publiceras i tidskriften Nature ecology & evolution.
Betande fiskar
Att nedbrytningstakten har underskattats i tidigare akvariestudier beror enligt David Kline främst på att man inte har tagit hänsyn till de djur som i normala fall lever tillsammans med korallerna, till exempel papegojfiskar och sjögurkor.
De betar korallerna i en takt som inte hindrar korallerna från att växa till när ekosystemet är i balans. Men när vattnet blir surare på grund av högre koldioxidhalt växer korallerna långsammare, samtidigt som betandet ställer till med större skada, eftersom korallernas skelett är mjukare. Då klarar inte korallerna av att växa ikapp betandet.
Korallrev består till stor del av döda korallskelett, som de levande korallerna bor på. Det är nyckeln till att förstå varför David Kline samtidigt är optimistisk.
– Det här är ju egentligen inget annat än en katastrof. Men det som ändå gör mig optimistisk är att vi ser att nedbrytningstakten påverkas kraftigt av hur stor andel av korallrevet som utgörs av levande vävnad. I dag är andelen ofta bara 20–30 procent. Då räknar vi med att korallreven slutar växa och i stället börjar försvinna omkring år 2050. Men ju större andelen levande vävnad är, desto längre går det att skjuta upp den vändpunkten. Närmar man sig 100 procent levande vävnad handlar det om kanske 100 år.
Återplantering och naturreservat
Ett sätt att öka andelen levande vävnad är att plantera ut nya koraller. Sådana försök att odla fram och sätta ut nya koraller pågår just nu på flera håll i världen. I en studie från förra året rapporterade till exempel en grupp amerikanska forskare om en teknik att snabbt odla fram stora mängder korall.
Det kallas för mikrofragment. Man odlar fram mängder av ärtstora korallbitar, som sedan smälter samman till större koraller. På så vis går det att få fram koraller på bara tre år, som skulle ta åtminstone 50 år att växa fram på naturlig väg, säger David Kline.
TT: Men är det verkligen praktiskt genomförbart att plantera ut nya koraller i tillräckligt stor skala för att det ska få någon effekt globalt?
– Ja, det tror jag. Om man hade pratat om att återplantera koraller för tio år sedan hade alla sagt att man var galen. Men nu inser allt fler att det måste göras – och det görs på allt fler håll i världen. Dessutom finns det fler sätt att öka andelen levande koraller. Ett mycket effektivt sätt är att skapa skyddade områden. Korallerna svarar snabbt när deras livsmiljö fredas från störningar och överfiske. Det gör dem motståndskraftigare när klimat ändras, säger David Kline.
