Mordet i Malmö upprör och skrämmer. Våldet i vårt samhälle har egentligen inte ökat. Statistiken pekar neråt på de allra flesta punkter, men det spelar inte så stor roll. I såna här frågor är det känslan som styr. Och det är inte konstigt. När det har brunnit bilar eller skjutits i någon av de förorter som jag har bott i har också jag känt obehag.

Som vanligt spekuleras det vilt kring vilken etnicitet de olika inblandade har. Vilken religion. Det finns naturligtvis ingen koppling egentligen, inget rakt orsakssamband. Lika lite som helyllesvenskt bus sker i Jesus namn sker andra brott i Mohammeds. Människor begår brott trots moraliska system som säger åt dem att inte göra det. Motsatsen är inte bara falsk utan också omöjligt att argumentera för egentligen.

Men rädslan argumenterar inte med oss. Den säger vad som gäller. Och när världen blir för osäker händer det paradoxala att rädslan blir en form av trygghet. Den som inte tycker sig förstå sig på världen, och det är inte konstigt i en komplicerad värld, kan åtminstone intala sig att det finns ondska. Att den ondskan kommer utifrån och agerar i lönn.

Människor begår brott trots sin religion, men det finns också en spännande egenskap hos religioner. De förbud de ställer upp finns inte för att folk redan agerar moraliskt. Religioner förbjuder saker eftersom det finns problem med dem.

Människor ”syndar” hela tiden med andra ord och religioner är ett sätt att reglera mellanmänskliga förehavanden med hänvisning till en yttre kraft, något absolut. I tider av oro har människor en tendens att bli mer religiösa, tror jag, eller åtminstone hänfaller folk lätt till sådana förklaringar.

Människor som begår brott har bara en sak gemensamt. De begår brott. Den som håller på och krafsar runt och försöker hitta systematiska förklaringar riskerar att också vilja agera mot dem som man anser ha skulden. Men det är alltid fel person som råkar illa ut.

Det är det enda jag vet egentligen om det som har hänt i Malmö. En människa har dött, obeväpnad och med ett litet barn i famnen. Jag kan inte komma på någon förklaring som gör det okej. Jag kan inte komma på varför hennes eller angriparens etnicitet eller eventuella religion skulle kunna göra brottet mer förståeligt eller vidrigt.

Och det feministiska perspektivet? Lyser med sin frånvaro i rapporteringen.

Med det överlämnar jag dagens tidning till dig, kära läsare! Världen är ju som den är och vi måste beskriva den för att kunna förändra den. Ju fler perspektiv vi gör det ur, desto bättre.