En gång till innan jag dör ska jag nog tacka ja till inbjudan att än en gång bevista riksdagens högtidliga öppnande. Eller som det heter nuförtiden: riksmötets öppnande. Inbjudan kommer vartannat år. Tänker sedan många år tillbaka: ah, jag överlever nog två år till. Varför jag skjuter på det kanske någon sorts psykoanalytiker skulle kunna svara på. 

Frågan är väl: varför ska jag gå på öppnandet? Nostalgi? Träffa en eller annan avdankad partiledare jag debatterat mot? Träffa folk i dagens MP-grupp? Känner bara några få. Stod liksom mer på Lillemets, Mutts och Schlyters sida och den som gjorde det blev lätt stämplad som fiende av dem som kände lojalitet med partiledningen.

Politik blir fel när partimedlemmar blir mer lojala med partiledningar än med partiprogram. Just den tanken var bärande när MP bildades. Precis som när andra gröna partier bildats. En av dem jag uppskattat mest i den gröna parlamentariska rörelsen är Petra Kelly. Hon var en av de som bildade det första gröna partiet: Die Grünen i Västtyskland. Året var 1979.

Petra Kelly hade tröttnat på de tyska socialdemokraterna som hon arbetar för. Hon hävdade att gröna partier måste vara en sorts antipartipartier för att kunna bibehålla en levande intern demokrati. 1982 tilldelades hon det som kommit att kallas det alternativa nobelpriset (Right Livelihood Award). Hon sköts till döds 1992.

Sådana som Petra Kelly behövs i den gröna parlamentariska rörelsen. För att tilliten till den ideologiska basen inte skall dräneras, för att opinionsbildning inte skall förlöjligas genom att kallas plakatpolitik och för att påverkan på annat sätt än genom regeringsbildning inte skall likställas med att “sitta på läktaren”.

Hur dumt det sistnämnda är ligger väl i öppen dager nu när den rödgröna regeringen tvingas dansa till Centerns och Liberalernas pipor i så stor omfattning att dessa partier med rätta kan meddela att de fått igenom mer av sin politik nu än under medverkan i Reinfeldts regering. Till och med värnskatten ryker. Och visst var det lustigt att klädkoden då regeringen samlades på Harpsunds trappa häromveckan var blåare än någonsin – på skjortor, kavajer, slipsar, kostymer och koftor.

Riksdagens högtidliga öppnande. Nu vet jag varför jag tackar nej. Statsministern för den rödgröna regeringen ska läsa upp regeringsförklaring anpassad till de två partier som ”sitter på läktaren”. Vilket kan bli genant.

Hade något språkrör råkat gått förbi utan att låtsas att de inte såg mig så hade jag kärvänligt meddelat följande:

”Räta på ryggarna, känn tillit till grön ideologi, driv offensiv opinion för en grön fredlig kulturrevolution. Som inte bara kan rädda planetens möjlighet att härbärgera människan och biologisk mångfald utan också skapa rättfärdig fördelning, delaktig demokrati och kulturell frihet som inte inskränker andras frihet. Där staten inte tafsar på individens frihetsrum, där marknaden tyglas och där globaliseringen balanseras med rätten till robust självtillit. Så, kom igen nu!”

Hade jag uppfattats som fiende då?