I Japan protesterar kvinnorna mot att högklackat ingår i klädkoden på jobbet. I ett upprop under #KuToo, vilket betyder ungefär sko och smärta, sätter nu kvinnorna ner klacken. Eller i alla fall försöker. Över 20 000 underskrifter har lämnats in till Hälsodepartementet och för ett tag sedan kom svaret från hälsoministern. Att kvinnor bär högklackat på jobbet är ”nödvändigt” (?) och ”lämpligt” (?). Där satt jag och bara gapade när jag läste vad karln har sagt. Nödvändigt för vem? Och lämpligt för vad? Å andra sidan behöver jag egentligen inte fundera. För mäns glädje förstås, vad annars?

I och för sig har många asiatiska kvinnor, historiskt, fått sina fötter deformerade som barn, för det väl är sexigt att de trippar. Vilket man givetvis måste när fötterna gör ont. Och det här vet alla kvinnor som någonsin travat runt i felaktiga skor, för hur många som helst av oss sparkar av dem så fort vi kan. Antingen under bordet på jobbet, festen eller direkt när vi kommer hem. Även England lär ha liknande krav vad gäller kvinnors fotbeklädnad i arbetslivet och någon radikal dam lär ha blivit hemskickad när hon vägrade. Jag kan jämföra med kjoltvång i kassorna på Posten, fast det var på 1960-talet, inte 2019. Lite omodernt alltså.

Jag kan också fundera över varför vi liksom aldrig kommer längre i jämställdhetsarbetet, varför i hela världen tillåts pojkar och män att ha de sköna kläderna och skorna? Medan flickors/kvinnors kroppar och fötter ska pressas in i kläder som man knappt kan röra sig i eller skor som, senare i livet, gör att vi måste besöka ortopeden? Som tant numera kan jag förvånas över att vi går på det överhuvudtaget. Om och om igen. Och att vi till och med trimmar in döttrarna att gå i mammas fotspår, kanske rentav haltande i framtiden.

Men det som glädjer mig är japanskornas protest och ett rykte som säger att man vet när en medelålders kvinna är nordeuropé i sydligare länder. Varför? Jo, de har bekväma skor och rakar inte benen. Tufft tjejer, precis min stil.