I går kom beskedet. Erik Ullenhag hoppar av valet till ny partiledare för Liberalerna. Kvar finns bara Nyamko Sabuni, det krävs ett mirakel, eller en katastrof beroende på hur man ser det, för att hon inte ska väljas.
Sabuni utmålas som högerinriktad och har sagt saker som: ”Nu blev det viktigare att vara mot SD än att vara för sin egen politik. Många upplevde med rätta att SD mobbades av övriga partier. Jag tycker att vi liberaler ska vara lika stenhårda mot mobbarna i politiken som mot mobbarna i skolan” (Folkbladet 16/2 2019).

De flesta liberala väljare har redan flytt fältet och finns i Centerpartiet, några kanske sitter och huttrar i Moderaterna, men det är också allt. Till och med många stridbara högerlibertarianer har insett att de inte har i det blåbruna moraset att göra. Den lite lynniga och otydliga liberalism som Liberalerna sysslat med, med sina märkliga nationalistiska påfund som språktest, vilket de fortfarande är inne på, och flummiga tankar om att formulera en litterär kanon (SVT 2010) är knappast klassisk liberalism.  Att staten ska bestämma vilket språk en individ ska prata eller vilka böcker hen ska läsa klingar av andra, betydligt mer auktoritära ideologier.

I debatten får man lätt för sig att Sabuni kommer att förvandla Liberalerna till ett stödparti till SD. Det är en omöjlighet. Under Göran Persson och Fredrik Reinfeldt svek många partier sina väljare och ideologier i en resa mot mitten. Mitten var lika överbefolkad som den yttersta högern är nu. Utifrån ser jag inte särskilt stora skillnader mellan dåvarande Folkpartiet och dagens Liberaler nu när andra partier flänger runt efter väljarna, eller snarare fantasin om var väljarna finns.

De har alltid varit så där lagom liberala. Alltid ekonomiskt liberala, men rätt ofta auktoritära och inskränkta. De svajar lite hit och dit, men är rätt pålitliga, det är inte så svårt att förutse vad partiet ska tycka i olika frågor. Och Sabuni kommer inte att ändra på det, tror jag.

Troligtvis är det helt andra saker än hennes åsikter som kommer att fälla avgörandet. Hon är både kvinna och har afrikanskt ursprung. Samtidigt som det naturligtvis är hedervärt av Liberalerna att öka mångfalden i politiken får de räkna med att de kommer att förlora väljare. Vilket gör det hela mer hedervärt och kanske i förlängningen kommer att ge nya väljare.

De sista åren har det politiska landskapet legat väldigt stilla. Ett och annat parti har hoppat upp och ned i enskilda val, men faktum kvarstår, vi har gått från centrism till en skarp uppdelning i vänster och höger. Det smartaste liberalerna skulle kunna göra vore att försöka karva ut en egen liten fåra mellan de två nya blocken i svensk politik. Strunta i om de fick inflytande och gå i opposition mot allt. Bli moderna, öppna liberaler, kanske till och med vänsterliberaler. Där finns ett outnyttjat område, människor som är rätt pragmatiskt inställda och som skulle kunna lockas av lite frisinnad lagomhet och framför allt ideologisk och intellektuell hederlighet.

Men jag önskar Sabuni all lycka. Hon kommer att få det tufft, men förhoppningsvis förstår hon att hålla sig undan från kökkenmöddingen till höger.

För precis som vi har sett ett skifte från vänster till höger, via en period av mittenpolitik kommer naturligtvis de politiska vindarna att vända, vilket jag tror kan hända rätt snart, och då kommer de som krafsat omkring i den blåbruna smeten att straffas av väljarna.