I de tidigare avsnitten av Syres följetong Xpan-projektet har det här hänt: När Ida övernattar på tidningsredaktionen där hon jobbar hör hon en melodi om och om igen. Det är hennes barnbarn Harriets synt som står och spelar för sig själv – och den tystnar inte förrän den själv vill. Dagen därpå, när Ida cyklar hemåt, ringer Nisse, den nya praktikanten. Han och kollegan Juha har hittat en katt på kontoret och Juha vill släppa ut den i industriområdet. Ida tar bilen tillbaka till jobbet.
Här hittar du förra avsnittet.
I korridoren gick Juha fram och tillbaka med håret på ända och pratade i telefon med någon som han skulle möta om sju minuter vid Odenplan. Nisse satt vid Idas skrivbord och läste något på mobilen. Och under skrivbordet, i fruktlådan där Ida förvarade kvarlämnade kläder och annat, låg en katt och sov med nosen under svansen. En gulaktig katt med brunsvarta fläckar. Mycket söt och på helt fel ställe i världen.
Juha stoppade mobilen i fickan och tittade in.
– Varför har du en katt här? Det finns faktiskt allergiker, sa han.
– Jag vet inte, det är inte min.
– Jaha, så hur har den kommit dit, menar du?
– Hur ska jag veta det? Hade inte du bråttom?
– Som fan, sa Juha och försvann nerför trappan.
Kanske var han sur för den där debattexten. Eller så var han bara stressad.
– Vad bra att du ringde, sa hon till Nisse.
Han höjde på ögonbrynen som svar, hon undrade om han bara ville visa att han hade hört eller om det var en kommentar till Juhas humör. I praktiken gjorde det ingen skillnad.
– Jag ska ringa min son och fråga om katten kan vara hos honom ett tag, sa hon. Tror du att du kan åka med i bilen och ha lådan med katten i knät?
– Nog kan jag det, sa Nisse.
Hon hade sju missade samtal och ett röstmeddelande från Ellis som behövde barnvakt, helst för tjugo minuter sedan, så hon ringde honom.
– Hej, det är Ida. Jag fastnade i en grej på jobbet. Hur går det?
– Jag ska till skolan och snacka med föräldrarna till några ungar som bråkar med Harriet, sa Ellis, och hon får följa med, fast det vore bättre om hon var hemma.
– Bråkar?
Ellis gick över till engelska eftersom Harriet gick bredvid.
– They accuse her of lying. She talks a bit too much about her favourite story.
– Åh, tipsa föräldrarna om att läsa böcker för ungarna så de hänger med i hennes lekar. Men du, jag tänkte ändå komma förbi. Jag har en katt med mig. Kan du ta hand om den några dagar?
– En katt? Det kan jag väl, men …
– Fint, jag förklarar sen. Var är du nu?
– Nära skolan.
– Då svänger jag förbi där och hämtar Harriet och så åker vi hem. Funkar det?
– Perfekt, sa Ellis.
She talks a bit too much about her favourite story … jo, Ida kunde tänka sig att ungar på jakt efter någon att hacka på skulle slå ner på det. När hon själv var liten och blev retad hade hennes föräldrar sagt att de andra barnen bara var avundsjuka. På vad? hade hon undrat. Men nu kunde det ligga något i det. Harriet ville hellre dricka te med en faun i ett magiskt vinterlandskap än leka med dem, och de kände sig väl bortvalda. Och därför var de elaka, antog hon. Oavsett vilket hade hon mest lust att riva öronen av de små kräken.
Medan Ida larmade på rymningssäkrade Nisse lådan med en filt från vilrummet och en halsduk. Katten vaknade och ville ut, den pep och krafsade, och de skyndade sig ner till bilen.
– Vi ska ta med den till min son, men först ska vi hämta mitt barnbarn vid hennes skola, sa Ida.
– Okej, sa Nisse och tittade på mobilen. Tar det lång tid? Jag börjar bli hungrig.
– De bor i Rågsved, skolan ligger i närheten. Vi tar vägen om nåt hämtmatställe och sen kan jag köra dig hem när Ellis kommer. Blir det bra?
Ett par timmar senare satt de i Idas gröna bäddsoffa från femtiotalet, som var Ellis och Harriets säng på nätterna, och åt thailändsk hämtmat. Katten var lite uppskakad efter färden, men hade fått äggula och sardiner och lugnat ner sig. Nu låg den på en kudde mellan Harriet och Ida. Enligt Harriet var det Emoji, den försvunna kollektivkatten, och hon var helt förtjust. Dessutom – i lådan, under katten, hittade hon sin synt.
– Låg kattstackarn och sov på den där? sa Ida.
– Katter kan sova var som helst, sa Nisse. En av våra katter hemma brukar sova i grytskåpet.
Harriet pratade mer än hon åt. Hon började förevisa synten för Nisse. Den var repig och lagad med silvertejp, men det gjorde inget, för den var magisk, sa hon, och Nisse var med på noterna. De lekte bra ihop, han verkade ha en inre sjuåring att plocka fram, tänkte Ida. Hon lutade sig tillbaka i soffan, spelade Wordfeud och lät tankarna driva en stund.
– Kolla, nu spelar den själv!
Ida vaknade, hon hade visst somnat till. Oj då. Och där var den där melodin igen: Saties Gymnopedie No 1. Nästan.
– Vet du vad det betyder? sa Harriet till Nisse, som om det var förhör i skolan.
– Att vi kan fara till Narnia? sa Nisse.
– Ja just det. Men vi kan behöva varma kläder om det är vinter.
Hon hämtade mössor, jackor och stövlar och sa till dem att klä på sig fort innan musiken slutade.
– Åk ni, jag fixar varm choklad tills ni är tillbaka, försökte Ida.
Men Harriet gav sig inte.
– Titta, håll så här, sa hon.
Hon lade ett pekfinger på en fyrkantig metallplatta som satt under ett lock. Nisse och Ida gjorde likadant. Ida stoppade en bit ananas i munnen, blundade och tänkte på Narnia: ett glittrande magiskt vinterland där djuren kunde tala.
– Titta, där kommer faunen Tumnus! sa hon med sagoröst.
– Wow, han rider på ett lejon! Cool, sa Nisse.
– Sluta, sa Harriet.
Det pirrade i fingret, nästan som elektricitet. Var det något fel på elektroniken? Harriet skulle få en marimba i julklapp istället, tänkte Ida. Vackrare klang och ett mycket vackrare instrument. Så tog vibrationen över och allt slocknade. Allt.
