Fredag. Jag är inte riktigt på hugget ska jag erkänna. Att skriva som jobb är ju som vilket jobb som helst. En del dar går det inte så snabbt. Men snart får jag sjunka ner framför teven och kolla semifinaler och final i rugby-vm. Det kan behövas. För även om jag faktiskt jobbar med det jag drömde om att jobba som grabb tär det på mig ibland.
Att sitta och läsa en massa material om mänskligt lidande, om ren ondska och dumhet kan vara tröttsamt. Många av oss som jobbar som journalister drivs av att vilja göra världen bättre. Inte genom politik, inte genom att berätta för folk vad de ska göra med sina liv, utan genom att försöka identifiera vad som hindrar folk från att leva goda liv.
Charlotte Wester rapporterar idag att allt fler anmälningar om sexuella övergrepp mot barn anmäls. Precis som med så många andra former av brott så drabbar det de allra svagaste i samhället, men nu börjar i alla fall medvetenheten om problemet sprida sig.
Nu lanserar Rädda barnen ett material för skolor som heter Stopp! Min kropp! och är tänkt att hjälpa till att skapa samtal om sexuella kränkningar.
I dagens krönika säger Gustav Fridolin att en slopad asylrätt knappast är en progressiv förändring. Att det skulle ske för att hjälpa människor är dumheter naturligtvis. Att barn dör drunkningsdöden enbart för att ingen vill hjälpa dem är aldrig okej.
Samtidigt rullar kaoset i Usas parlament vidare. Efter att bevisbördan mot Donald Trump nu är massiv har hans parti Republikanerna i det närmaste flippat ut, de bryter mot Kongressens regler och motarbetar alla försök att undersöka anklagelserna. Demokraterna utreder vidare medan kurderna i norra Syrien drabbas av övervåld från invaderande turkar påhejade av ryssar och den syriska regimen.
Barn som redan blivit av med sina hem flera gånger ska rotas upp igen. Flyttas från en plats till en annan bara för att de har en viss etnisk tillhörighet. Det är inte det minsta okej.
Det är inte bara en fysisk trötthet som drabbar mig. Det är en hjärtats trötthet. Jag är en enkel snubbe, jag förstår inte hur någon kan ta ett enda beslut med vetskapen att ett enda barn kommer att drabbas. Inte vuxna heller, men nu snackar jag barn. Att en människa kan ta sig makten att kunna väga nyttan av att skydda ett barn eller sina pengar är obegripligt för mig. Än mer obegripligt är det att vi tillåter det.
Så för att pigga upp mig lite har jag kollat in det jag skämtsamt kallar knarkkantareller. Svampar med psykoaktiva ämnen. De har börjat att användas alltmer som mediciner. Vi människor har levt med svamp i alla tider och de ämnen som de består av består också vi av. Med tiden kommer sådana mediciner allt bli allt vanligare. Tro mig.
Nu ska jag ta en fika och pyssla om mina växter. En rosengeranium gör ingen människa något förnär.
Ha en finare helg än du kan drömma om!
