”På lyxfartyg om så krävs.”

Hitler hade trivts på Twitter. Hans kommentar bar den korthuggna cynism som hör det mediet till. Roosevelt hade samlat den fria världen till veckolång konferens i franska Évian. På dagordningen: de judiska flyktingarna. Och om någon nu ville ta emot dem, lovade Hitler fri lejd. ”På lyxfartyg om så krävs.”

Konferensen blev ett väldokumenterat historiskt fiasko. Land efter land intygade sin oro för den tilltagande förföljelsen, och manade Hitler till besinning. Men några flyktingar kunde de inte ta emot. På svenska liberala ledarsidor argumenterade man: ”[v]i kunna inte dra över oss en invasion av utlänningar, som vi sedan ha någon moralisk plikt att förskaffa stadigvarande arbete”.

Fortsättningen vet vi. Några månader efter konferensen i Évian stormades judiska hem, synagogor och affärer i pogromerna som blivit kända som kristallnatten. Sverige och Schweiz fick Tyskland att stämpla J i judars pass, för att kunna vara säker på att ingen olagligen tog sig hit. Världen delades upp i länderna där judar inte kunde leva, och länderna dit judar inte kunde ta sig.

Det brukar sägas att när man åberopar andra världskriget i en diskussion har man redan förlorat. Det må vara sant om mycket, men inte om asylrätten.
För asylrätten är konsekvensen av vad som skedde då. Konventionerna vände upp och ner på den logik som hade gällt. Stater hade inte längre rätt att välja sina invånare, inte ens hur många. För människan hade rätt att fly.

En sådan radikal förändring var bara möjlig då när alla kunde se Förintelsen, och vad den gamla ordningen hade inneburit.

Nu bleknar minnet, vittnena lämnar oss, och plötsligt är asylrätten under attack.

Inte bara från de som aldrig gillat den.

Visst, Sverigedemokraterna vill stänga gränserna. Det har de ju alltid velat.
Och Moderaterna vill följa efter SD.

Men nu vill Socialdemokraterna följa efter Moderaterna. Samma dag som Turkiet attackerade kurder i Syrien, sa statsministern att han vill halvera antalet flyende som kommer till Sverige.

Inte genom att minska vapenexporten eller höja biståndet, utan genom att göra så att färre flyende flyr just hit.

När vi som mest behöver en hård röst mot klyftor, ojämlikhet, välfärdens brister – då väljer man att vara hård mot flyktingar. Som om det gått en förbi hur den billiga jakten på snabba poäng lamslagit politiken i flera grannländer.

Värst är ändå de som på något sätt får det till att det är något progressivt i att ifrågasätta asylrätten. Röster som talar om ett kvotsystem där länder säger hur många de vill ta emot, istället för varje människas rätt att när det krävs söka en fristad. Det är inte progressivt, det är hur världen såg ut före asylrätten. Det räddar ingen från att drunkna i havet, det stoppar bara livbåtarna som kan hjälpa någon i land.

Efter Éviankonferensen fick Golda Meir, som var inbjuden utan rätt att tala, frågan från en av de 200 ackrediterade journalisterna vad hon nu önskade sig allra mest. Hon svarade lakoniskt:

”Att aldrig mer behöva höra ett sådant uttryck för sympati.”