Med sitt teatraliska plask följt av ett graciöst dyk har knölvalen blivit en symbol för behovet av att skydda haven. Nu visar en ny studie att en av de viktigaste populationerna nästan återhämtat sig. Goda nyheter inte bara för valen, utan också för klimatet.
När Charles Darwin stävade ut på 1830-talet för en seglats med båten HMS Beagle tros det ha funnits över hundratusen knölvalar i världshaven. Men framtiden för de fårade däggdjuren såg mörk ut. Industrialiseringen av västvärlden hade tagit fart och de uppväxande världsstäderna krävde olja för sin belysning och fett att smörja in maskiner och vapen med, något man upptäckt valar var rika på.
Så när Darwin begav sig ut för att studera arternas uppkomst fick han sällskap av en ökande ström harpunbåtar. En av de hårdast jagade arterna var knölvalen som släpades upp på de medföljande slaktbåtarna för att utvinnas på olja, fett och kött.
En Sydatlantisk knölvalspopulation bestod på 1830-talet av runt 27 000 individer – ett antal som snabbt decimerades i takt med att efterfrågan ökade och valbåtarnas redskap blev mer effektiva. På 1960-talet fanns det bara runt 400 kvar.
Men då inträffade en vändpunkt. Fossila bränslen hade några årtionden tidigare fått valindustrin att krascha och 1966 infördes ett globalt förbud mot att jaga knölval.
Goda nyheter
De goda nyheterna är att återhämtningen av en av arterna i Sydatlanten gått snabbare än vad forskarna tidigare uppskattat den till. En ny studie som publicerats i The Royal Society visar att samma knölvalspopulation som decimerats till runt 400 individer nu är nära det antal som fanns på 1830-talet, det vill säga 27 000.
Tidigare studier av data mellan 2006 och 2015 kom fram till att nivåerna låg på 30 procent av antalet före den kommersiella valjakten. Det är den siffran som forskarna nu kunnat revidera genom att göra en ny analys av samma data.
Istället ligger den uppdaterade siffran på 93 procent. Något som inte bara är goda nyheter för valarna själva – utan också klimatet.
Tar med sig kol till havets botten
Tillsammans med andra större valarter bidrar de på ett effektivt sätt att hålla koldioxid borta från atmosfären. Det på en rad olika sätt. I ett reportage i National Geographic jämförs de med träd, då deras fett, olja och vävnader härbärgerar tonvis med kol. När de dör och sjunker ned till djuphaven för de med sig kolet där det hålls borta från det atmosfäriska kretsloppet i hundratusentals år, enligt en studie från 2010 som magasinet citerar.
Även valarnas skit är positivt för klimatet.
När valarna dyker ned i havsdjupet fångar de krill och plankton innan de återvänder till ytan för att kissa och bajsa. Det får fytoplankton att stortrivas – då det behöver järn, kväve och fosfor som skiten består av. Samma fytoplankton som förlänat havet epitetet jordens kolsänka. Även om kolet planktonet binder återvänder till atmosfären när det dör, finns det också en betydande andel som sjunker till botten – och på så sätt tar det helt ur systemet för lång tid framöver.
Gåtan om människans härkomst lyckades förresten Darwin komma långt i att nysta ut. Men hur valarnas förfäder tagit sig ned i vattnet var en nöt han gick bet på. Även om han lanserade en teori om att det kunde ha varit björnar som han sett simma i timtals med öppen mun, är det en teori som snabbt förkastades. I dag tror forskare att det snarare ska ha rört sig om det hundliknande djuret Pakicetus, vars fossiler påträffats i Pakistan.
Sammanlagt tros runt 300 000 knölvalar ha slaktats under den industriella valjakten som sträckte sig från början av 1800-talet till 1966, då ett globalt förbud infördes. Även om flera populationer återhämtat sig, kvarstår flera hot mot arten – så som fisknät de trasslar in sig i, fartygskollisioner och ljudskräp. I dag finns det uppskattningsvis 100 000 individer som simmar och dyker i världshaven. När antalet var som minst rörde det sig om runt 10 000. Gråvalen, grönlandsvalen, sydkaparen är andra stora valar som återhämtat sig starkt. Även den största av de alla – blåvalen – återhämtar sig – sakta – men säkert.
