En skolklass på utflykt åker med tunnelbanan. Mittemot mig sitter två tjejer i tolvårsåldern, som börjar prata om klimatstrejken på fredag. Den ena ska strejka men inte den andra, och hon som ska strejka frågar kompisen varför inte hon ska. Hon svarar att hon borde, men det verkar så tråkigt att stå på ett torg och lyssna på någon som pratar. Då är hon hellre i skolan och jobbar. Och så tycker hon att vuxna ska sköta sånt här – hon går ju bara i sexan. 

– Jamen de gör ju inte det, säger den andra tjejen.

Samma dag står Greta Thunberg, fyra år äldre än de, och säger till deltagarna på FN:s klimattoppmöte i New York att det här är alldeles fel. Hon ska inte behöva stå där och uppmana dem att ta ansvar. Hon borde vara i skolan och jobba. Där och då släpper hon ut sin vrede och sorg över att hon inte kan det. För hon begriper hur det ligger till och på gott och ont kan hon inte tänka bort det. Som de flesta av oss gör, inklusive mötesdeltagarna, och därför skäller hon ut dem efter noter. Just för att hon vet att de kommer att jubla, men inte agera.

Vidrigt nog hånas hon av USA:s president för att hon är förbannad och förtvivlad, inte ”a happy young girl” – att båda kan rymmas i samma människa är väl för komplicerat för honom. Ändå har han kunnat bli president och hävda sin rätt att ta ifrån nya generationer deras drömmar och sedan håna dem.

Den vuxna i rummet är sexton år. Unga över hela världen är förtvivlade och förbannade, men mycket få är dessutom så modiga, välformulerade och oberörda av att stå på scen. Eller till synes oberörda. Mycket få låter sig inte imponeras eller avskräckas av sammanhanget. 

”Vuxen” betyder något i vardagslivet. Vuxna vet att man inte kan springa ut i trafiken hur som helst. Vuxna vet att glassen smälter om den får ligga framme. Men att tänka utanför ramarna för hela sin tillvaro är minst lika svårt för vuxna som för barn. Att Greta är så ung spelar roll därför att hon är en av dem vars framtid är hotad på allvar och därför att ansvaret är så tungt för henne. Men det spelar ingen roll på något annat sätt. Inte förrän det finns vuxna som kan träda in och ta klimatfrågan på samma allvar.

En del av det där förstår säkert vissa av deltagarna på klimatmötet. De kanske har tänkt samma tankar, men inte vetat vad de ska göra av dem. Det finns en enorm elefant i rummet, och det är en hisnande upplevelse att se Greta Thunberg släppa den lös. Jag tror att det är därför de jublar, fast de står handfallna inför den, inlåsta i sina konsumistiska liv och en politisk tillvaro där man bara får tänka i små cirklar. Även om det behövs stora.

De två sjätteklassarna på tunnelbanan diskuterar i lugn samtalston hur det egentligen ska bli med deras framtid. Jag måste gå av innan jag får höra vad de kommer fram till, men det är inte ett samtal de ska behöva ha. Det spelar ingen roll om den som ställer sig och läser lusen av FN:s klimatmöte är sexton år. Om vi som är äldre än så ska kalla oss vuxna får vi inse att det är som hon säger och ta konsekvenserna.