Nisse López, praktikant från medielinjen på en folkhögskola, har hamnat trehundra år in i framtiden, och tänker återvända med ett unikt reportage. Nu är han på väg till staden Xpan 7 för att få några intervjuer. På tåget har han träffat Joel Emmer från Harmonibrigaderna, som är på jakt efter tidsresenärer. Men han tycks ha sagt rätt saker och inte bara kommit undan utan också fått hjälp med kontakter i Xpan 7.
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Infran hade passat in i en sci-fi-rulle, tänkte Nisse. Speciellt var han djupt imponerad av väggarna i tjockt glas med invävt ljus som gjorde dem ogenomskinliga och kunde dimmas. Och de ergonomiska molnsätena! Som om 300 år av vetenskap helt hade ägnats åt att utveckla den idealiska stolen. Han ville ha en med sig hem.
Varför såg framtiden ut som framtidsfiktion för hundratals år sedan? Ett nätverk av inglasade städer som byggde mänsklighetens första hem ute i rymden. Och utanför nätverket en mörklagd ruinvärld som knappt skulle gå att sälja som reservdelar. Somligas drömmar kanske. Och andras mardrömmar. Eller den enda vägen framåt, som på ett rullband?
Rullbandet han stod på verkade oändligt men gick från stationen till Xpan 7. Joel hade suttit kvar på infran när Nisse gick av, men det fanns ett par andra i Harmonibrigadens uniform som kom från ett annat tåg. Dessutom några andra som också bar någon sorts uniformer, eller så följde de någon dress code som sa att alla skulle klä sig i blått och grönt. Ingen var barn och ingen var speciellt gammal, ingen mer än harmonibrigadisterna hade ytterkläder på sig, men en kvinna bar på en kappa.
I det vita glastaket gled reklamslogans runt – ”Vårrullar i luften – Hépíng fàndiàn”, ”Klarsyn – för dig som vet vad du vill ha”, ”Välj Angelica Winge för en säker Xpansion”. Välj henne till vad? President? Det där borde han kolla upp, han skulle ju skriva om demokrati. Hur i hela helvetet hade man kunnat sälja ut rätten att styra hela samhällen?
Han önskade att han hade haft några från mediaklassen på folkhögskolan med sig. Någon som var bra på typ fysik och någon som kunde klimatfrågan ordentligt. My hade kunnat filma – de skulle slå världen med häpnad helt enkelt. Kanske någon gång i framtiden (lol). Nu fick han göra det själv, och ett autentiskt reportage från 2300-talet var ju en stor grej som det var. Det måste han komma ihåg.
I slutet på den lysande vita tunneln fanns en portal i grön sten med texten ”Välkommen till Xpan 7 och Himmelska friden”. De andra passagerarna gick bara in, en i taget, så Nisse gjorde likadant. Det funkade, det var ett mjukare ljus där inne och en röst sa: ”Välkommen, Nisse López från Xpan 21! Gå till vänster.” Så han gick till vänster och där stod en kvinna som tydligen visste vem han var. Hon sa vad hon hette, men det fastnade inte, han skulle få fråga igen. Så visade hon vägen till Xpan 7:s gästhus där det fanns ett rum som väntade på honom. Ett rum med en bäddad säng där han gärna hade lagt sig och samlat tankarna en stund.
Men det fanns mycket att visa. Badrummet. Rena kläder i byrålådor i väggen. Kontroller för att ändra belysningen, spela upp information om Xpan 7 och Himmelska friden, ställa in väckning och lite till. Allt verkade bekvämt och fint och gästfriheten var fantastisk, men informationen regnade över honom och rann av.
– Tack, det verkar toppen alltihop! sa han.
– Du har rummet i 72 timmar, lika länge som ditt gäst-id räcker.
– Vad bra. Nu tänkte jag vila en stund efter resan om det går bra.
Hon önskade honom en angenäm dag och sen gick hon. Nisse slängde sig på sängen och tittade upp i taket. Det var grönt som vattnet hos sjölejonen på Skansen, när man stod där nere och tittade in under vattenytan. Men inga sjölejon. Nu behövde han tänka. Det var tre timmar tills han skulle träffa Sebastian Emmer, som arbetade med AI och demokrati på något sätt. ”Digitalisera folkviljan” hade Joel sagt. Innan dess ville han:
• titta på fotona av Freddy i mobilen
• skölja av sig
• äta något
• byta om
• titta på fotona av Freddy i mobilen igen
• fundera ut vad han skulle fråga om.
Två timmar senare satt han på Hépíng fàndiàn och åt vårrullar med larvfyllning, algsallad och grönt te. Det var gott, fyllningen i vårrullarna var lite knaprigt nötig med mycket umami, och så doppade man rullen i sesamolja och vinäger och fördjupade sig inte i tanken att innehållet krälade omkring. Vilket det inte gjorde heller, larverna var rostade. Han hade duschat och bytt om. Alla kläderna i ombyteslådan var sydda i något lent som var som att ha på sig ljummet vatten. Vida byxor, en lång skjorta och en jättelång rock med stora fickor i något kraftigare tyg. Små runda tygknappar och en liten krage som stack upp. Och så Himmelska fridens logga på ryggen och fickorna, så han inte skulle glömma var han befann sig. Allt utom byxorna såg bra ut. Å andra sidan verkade de flesta gå i fladderbrallor här.
Det började bli dags att dra sig mot forskningscentret, speciellt som han inte var helt säker på vägen. Men först skulle han betala, eller skulle han det? Allt han behövde ingick i gästarmbandet, hade hon sagt, kvinnan som tog emot honom. Så han gick fram och frågade tjejen i kassan.
– Tjena, jag är gäst här, jag vet inte riktigt hur jag ska betala, eller om jag inte ska … sa han.
– Nej, det behövs inte, det är betalt, sa hon.
– Juste, annars hade du fått sätta mig på att diska.
– Haha, jag ska komma ihåg det om du missar dina 72 timmar!
Docent Sebastian Emmer tog emot på sitt kontor. En vän, hade Joel sagt, men de hade samma efternamn och Sebastian såg ut som en äldre Joel utan fläta. Han sa det till Sebastian, en personlig ingång kunde vara bra för att bryta isen, tänkte han. Isen? Nja, men den avvaktande stämningen.
– Joel och jag är kusiner, sa Sebastian. Men han ville kanske inte gå in på personliga detaljer. Vill du ha en kopp te?
Nisse tackade ja och fick en liten kanna grönt te till.
– Så du kommer från Kio och är intresserad av mitt arbete med digitaliserad folkvilja, sa Sebastian och lutade sig bakåt i stolen.
– Precis, jag går en medieutbildning och håller på med ett reportage om demokratiarbetet inom Himmelska fridens Xpan-enheter.
– Varför då, om jag får fråga? Kio har ju rätt hög svansföring i den frågan själva.
– Man kan alltid lära av sina grannar och bli bättre, sa Nisse.
Sebastian höjde på ögonbrynen, de var kraftiga och mörka och han behövde antagligen rensa i mitten för att inte få en onebrow. Eventuellt hade Nisse sagt något fel, tänk om Kio och Himmelska friden var uttalade fiender? Men han såg road ut också. Det var väl bara att köra på.
– Jag tänkte börja från början: när Himmelska friden så att säga tog över det här området, hur gick det till?
– Ja, det hör väl inte hit, det var under den gamla ordningen. Det skulle du egentligen tala med en historiker om.
– Absolut, men det är alltid intressant med flera vinklar på en fråga, sa Nisse.
– Okej. Jag tror att det skedde genom en så kallad upphandling, beslutad av någon folkvald politisk församling enligt den gamla ordningen. Men du vet, det här är ju hundrasextio år sen snart. Mycket vatten har flutit under broarna.
Men samma klyschor har ni kvar, tänkte Nisse. Men att tala med en historiker lät som en skitbra idé. Fanns det sådana?
– När jag kom med infran såg jag en valslogan, ”Välj Angelica Winge”. Vem är Angelica Winge? frågade han istället.
– Ett ögonblick, sa Sebastian och reste sig.
