Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Så de befann sig i framtiden och något katastrofalt måste ha hänt. Men vad? Freddy hade inte så mycket detaljer, historia hade inte varit hennes favoritämne precis, sa hon. Men jo, krig hade det varit, flera stycken. Krig om makt, betesmarker, odlingsmarker, mineraler, teknik, vatten. Krig om framtiden och om havet. Mest på andra ställen och det var länge sen man använde kärnvapen. Nej, hon trodde inte att det fanns farligt nedfall, inte mer än vanligt. Men ingen kollade sånt längre, inte här.

Någon gång för länge sen hade samhället börjat rasa samman, flera länders ledare hade gått ihop och sålt delar av sin makt till företag som skulle förbereda mänsklighetens expansion i rymden. Xpan-projektet kallades det och företaget som hade hand om Mellansverige var baserat i Kina och hette Himmelska friden.

– Som torget i Beijing? sa Nisse, som hade hört om massakern.

– Som Tian an men, ja, sa Freddy.

– Egentligen betyder det inte ”himmelska friden”. Det betyder snarare ”underkastelse inför den himmelska makten”, sa Ida. Tänk vad en sådan översättning säger – att man ser frid som resultatet av underkastelse.

– Det gör de, sa Freddy och klev upp och förde glöden i eldstaden åt andra sidan.

De hade börjat bygga satelliter som skulle bilda självförsörjande byar, som kallades satellunities, i omloppsbana runt jorden. Satellitinvånarna hade i uppgift att bygga en rymdbas som skulle förbereda en successiv överflyttning av människor till Mars och sen till en ny planet som skulle byggas i rymden.

– Är det dit alla människor har tagit vägen? Till satelliterna? frågade Ida.

– Inte ännu. Alltid blir det brist på något eller buggar i styrprogrammen eller nån som har sålt motordelar till en konkurrent. Sist jag hörde något fanns det hundra satellunities ute i omlopp, men det kanske inte ens är sant, sa Freddy.

Hon sa att en satellitby rymde ungefär 150 personer. Alltså 15 000 människor som levde i omlopp runt jorden. Men alla de andra, då? Freddy förklarade att företagen som drev Xpan-projektet hade byggt upp samhällen runt byggplatserna, och där bodde alla. Eller nästan alla. Fortfarande efter trehundra år höll folk på så där, tänkte Ida. Xpan-towns, varför inte Xpan-städer? Och satellunity – satellunities, hur bildade de bestämd form plural av det? Och varför handlade hennes första reaktion om pluralformer, inte om varför folk var sådana idioter fortfarande efter trehundra år? Folkvalda ledare sålde sin makt till makt till företag. Lärde de sig aldrig?

I förlängningen sysslade hela befolkningen med något som var relaterat till Xpan. Utbildning, forskning, service som behövdes i samhällena. Industrier, restauranger, transporter, vård. Ute på landet fanns odlingsområden som höll de här samhällena med mat och annat, men de flesta levde i Xpan-städerna. Skyddade samhällen, sa Freddy – man kom bara in med rätt id-armband. Kommunikationsmedlet mellan de olika samhällena hette Xpan Infra men kallades infran i dagligt tal. Den användes av chefer, höjdare och en del tekniker med specialkunskaper som kunde behövas IRL. Vanligt folks tillvaro begränsades till den Xpan-town de levde i, för att underlätta övergången till livet i satellitbyn.

– Ska man träffa släkt eller något i en annan Xpan-town blir det digitalt. Alla ska vara vältränade, men de går på gym och springer på löpband. Man har alltid tak över huvudet.

Freddy skakade på axlarna av obehag.

– Men du då? undrade Nisse.

– Jag gav mig iväg. Det är inte så många som hoppar av och de brukar låta oss vara, men det händer att de skickar en vinge.

– En vinge? sa Nisse.

– En liten flygande maskin som samlar in information, då. För att hålla koll på oss.

– Hur många är ni i hela landet?

– Fan vad ni frågar! Det är snart midnatt och lillan har somnat. Så, ska ni hem till medeltiden eller stannar ni ett tag? I så fall behöver jag fixa sovplatser.

Harriet hade övergivit disken, kurat ihop sig tvärs över en av bildäckspallarna med Idas sjal som täcke och somnat. Tätt intill henne låg Emoji.

– Nämen se, Pricken, sa Freddy. Han tycker visst om henne.

– Hon säger att han heter Emoji, sa Ida. Kolla teckningen på ryggen – här ser det ut som en glad emoji.

Freddy såg frågande ut. Emojier kanske inte användes längre, eller så hade de ett nytt ord för dem.

– Det är Antes testpilot. Han kom hit med den i slutet på sommaren, den kom springande när han kalibrerade tidsmaskinen borta vid Drevviken. Vänta, jag ska kolla en sak.

Hon reste sig och gick in. Ida svepte in Harriet bättre i sjalen – den var tunn men varm och större än den först såg ut. Hon sträckte på sig och gäspade, funderade på var de skulle sova, om de nu inte kunde ta sig hem – och det vore lite snopet att bara åka hem utan att ha sett mer av framtiden, när de nu hade chansen – och var det kunde finnas en toa. Freddy kom ut igen, bärande på en lite större synt, som var svart.

– Den röda heter Timebandit 1, det här är Timebandit 2, och den är lite mer avancerad, sa hon.

– Hur då, mer avancerad? undrade Nisse.

– Det finns samma funktioner som på ettan. Här är källtiden och här ställer du in måltiden.

– Hur ska matsäcken få plats där? sa Ida.

– Matsäcken?

– Måltiden. Maten.

– Haha, det har jag aldrig tänkt på. Nej, alltså tiden som man ska till. Målet.

Freddy lyfte på tangentbordet och visade funktionerna som satt under.

– Här kan den kommunicera med ettan, och här loggar den allt som händer i både ettan och tvåan, eller den ska göra det i alla fall. Kolla, här, den här kurvan på skärmen här visar när ni kom! Tvåan kan också öppna tidstransfern i ettan.

– Var det det som hände när vi kom? frågade Ida.

– Ja, jag skulle släppa igenom Ante, men det var ni som dök upp, och nu kan han ju inte komma tillbaka eftersom Timebanditen är här.

– Vem är Ante? sa Nisse.

– Brorsan. Det är han som har konstruerat dem, mest han i alla fall. Han försvann för ett par månader sen i er tid. Om han hade tappat bort Timebanditen är det ju en förklaring … men just nu är det kanske lika bra. Med tanke på Harmonibrigaderna, menar jag.

Att fråga efter en toa mitt i förevisningen kändes inte optimalt, men det började bli bråttom, så Ida frågade. Freddy tog med en lykta och gick med henne till andra sidan av huslängan som omslöt torget. En skog hade vuxit upp där, Ida fick grangrenar i ansiktet och snavade på småträd. Någonstans bland träden bräkte några får och det kändes mycket långt från Rågsveds centrum. Toan var ett utedass, täckt med granris, som liknade de kojor som Ida och hennes kompisar hade byggt som barn.

– Ta med lyktan in. Ska jag vänta?

– Tack, men gå tillbaka du, sa Ida.

Hon satt där längre än vad som var fysiskt nödvändigt och försökte förstå vad hon befann sig i. Det gick så där. De kanske borde återvända till sin egen tid, Ellis hade säkert kommit hem och undrade var de var … ja, allting hade redan hänt, alla var döda sedan länge för det var 2300-tal. Allt blev fel när hon försökte tänka, men hon kom tillbaka med mindre kaos i huvudet än förut. Freddy hade plockat undan den stora tidsmaskinen.

– Där är du ju, sa hon. Ni kan väl sova över här? Så kan ni fundera på hur ni ska göra i morgon.

– Jag vill stanna om det är okej, sa Nisse ivrigt.

– Ja, men Harriets pappa väntar, så hon och jag borde nog åka tillbaka, sa Ida.

– Ni kan komma tillbaka i samma ögonblick som ni lämnade, så han behöver inte vänta. Timebanditen behöver ändå laddas. Ska vi gå och göra i ordning era rum? Jag tänker gå och knyta mig snart, men ni gör som ni vill. Jag lämnar ett par lyktor brinnande här.

”Gå och knyta mig”, det lät som något ur en deckare av Stieg Trenter, tänkte Ida. Hur hade det uttrycket överlevt? Men det lät som en bra plan, de var mätta på information, bara lite glöd fanns kvar av elden och vilken tid det nu än var kändes det som läggdags. Nisse lyfte upp Harriet och följde med Freddy in medan Ida gjorde klart disken och värmde händerna över den sista glöden.

Här fortsätter Xpan-projektet.