De senaste månaderna har varit omtumlande i amerikansk politik. Jag brukar normalt sett vara ganska sval inför den. Tycker att det finns mycket viktigare frågor för det mesta och att den enögda fokuset på USA ger landet ännu större makt.
Men på sistone har det varit omöjligt att titta åt nåt annat håll för mig. Som journalist är det sådana här berättelser jag letar efter. Tydliga. Starka. Historier där det handlar om strukturella frågor, om själva demokratin. Gärna kryddat med tydliga rollfigurer.
Och det råder det ju ingen brist på i amerikansk politik just nu. Mitt känsloläge far hit och dit. Ibland tror jag att det ska bli världskrig i morgon, sen inser jag att demokratin verkar hålla i USA. Ena stunden har jag en tår i ögonvrån av rörelse, nästa förtvivlar jag.
Problemet med att vara journalist är att lyckas hålla isär analys och känsla. Det går aldrig att bortse från någon av dem. Den som tror sig kunna berätta sanningen eller hålla undan sina egna åsikter och attityder lurar sig själv.
Snarare handlar det om att acceptera sina åsikter och känslor. Göra dem medvetna och utmana dem. Privat har jag en massa mer eller mindre grundade åsikter. I en krönika kan jag ta ut svängarna mer, men när det kommer till nyhetsbevakningen vill jag verkligen vara så balanserad jag kan.
Tyvärr har delar av svensk media en annan idé om vad en sådan balans består i. En vettig nyhetsrapportering ska naturligtvis inte slänga in vilka stolleprov som helst bara för att alla åsikter ska representeras. Vi vet redan att jorden är rund. Den dagen de som tror annat har nya bevis som stöder deras tes kan de få återkomma, men rena felaktigheter har inget med en balanserad bevakning att göra.
Balans och opartiskhet betyder inte att man måste avstå från att uttrycka åsikter eller tolkningar. Hela den amerikanska politiken ligger långt till höger om mina åsikter. Om jag verkligen skulle släppa på mina privata spekulationer och åsikter skulle det kanske bli underhållande för ett fåtal, men knappast hederligt.
Ett av mitt livs viktigaste insikter kom när jag läste psykologi på universitetet. En föreläsare sa i förbifarten:
– Påståendet att människan saknar natur är ett mycket starkt uttalande om människans natur.
Det är extremt sällan som vi lyckas ta oss utanför våra egna tolkningsramar. Det är väldigt svårt att koppla bort sina egna filter. Att leta upp fakta och vifta med dem är enkelt. Bara att Googla. Det svåra är att förstå att motståndaren har exakt samma relation till sina fakta som jag. Det svåra är att försöka sätta sig in i hur denna tänker och känner. Den formen av balans och opartiskhet är mycket större och viktigare än att hycklande påstå att just jag är den enda som ser nyktert på frågan.
Med det hoppas jag att ni alla får en fin helg med mycket diskussioner, kanske en och annan kulturupplevelse, lite frisk luft och kanske till och med utrymme för att mata själen. Den är satt på undantag i vårt överekonomiserade samhälle.
Jag ska i alla fall äntligen läsa Ann Jäderlunds senaste. Har legat i över ett år. Och det är vackert i sig. Längtan är hoppets solsken.
