När jag var liten fanns en stor och spännande bok hemma. Den handlade om två öar i havet. Enligt sägnen hade det funnits en tredje ö som för längesedan gått under.
På den stora ön finns rika och fattiga, herrar och tjänare, en marknadsplats där man använder snäckskal som valuta. Här är alltid ont om tid, folket går upp tidigt för att arbeta och tolererar inte lättja och bekvämlighet. På den lilla ön finns varken tjänare eller herrar och ingen strävan efter att bli rik. Här har man allt gemensamt, det finns tid att roa sig och leva ett lugnt, behagligt liv. En dag beslutar den stora öns otålige kung att ön ska göras ännu rikare och mer praktfull. Arbetet drar igång men när resurserna sinar exploateras den lilla öns ”outnyttjade” resurser. En uråldrig röd sten står på den stora ön med inristningar som varnar kommande släkten: ”När stenen sjunker har människorna i havet brutit mot livets lagar och öarna ska gå under”.
Stenen börjar självklart att sjunka … I panik försöker man lyfta stenen.
Då finner man istället guld och en guldfeber bryter ut. Även folket på den lilla ön tvingas att arbeta för att bygga kungens nya ståtliga palats och bryta guld ur bergen. Plötsligt blir det storm och gruvschakten fylls med vatten, arbetarna flyr och folket gör uppror mot kungen. Stormen hade öppnat ögonen på storfolket och de såg sitt en gång blomstrande land nu förstört. När marken under fötterna plötsligt börjar vackla, vart ska de ta vägen?
Även i ett annat barndomsminne, Resan till Melonia, Per Åhlins tolkning av Shakespeares Stormen, handlar sagan om två öar i havet. På den grönskande paradisön Melonia härskar den gode trollkarlen Prospero över naturens krafter och brygger ett hemligt kraftelixir som han ger till växterna i sitt trädgårdsland. På den förgiftade industriön Plutonia, styr de två vapenfabrikörerna Slug och Slagg. De tvingar barn att arbeta och deras girighet har utrotat alla djur och växter på ön, som en gång var lika vacker som Melonia. Nu har ön börjat rosta och är på väg att sjunka till havets botten. Skurkarna på Plutonia vill åt kraften från Melonia för att använda till vapentillverkning och behärska världen, så de ger sig av i en båt för att erövra ön. Då trollar Prospero fram en storm som ska sänka båten, men alla passagerare överlever och tar sig iland, och omvälvande möten sker mellan de olika ö-invånarna.
Ser ni också likheterna i berättelserna?
Min poäng: Allt handlar om vårt förhållande till naturen, till varandra och vad vi tar för givet.
För två veckor sedan tog vår egen ”ö” (jordens) förnybara resurser slut för i år. Vi lever alltså resten av året över våra tillgångar och stjäl från kommande generationer då planeten inte klarar av att återskapa det vi konsumerar. Precis som invånarna på flera av sagoöarna ser vi planeten som ett enormt skafferi, vi är fast i ekorrhjulet, profittänkande och tillväxttänk. Eftersom människans och naturens öden är djupt sammankopplade måste vi bort ifrån vår dominans över naturen. Vi kan inte längre ignorera att vi överexploaterat planetens naturresurser och naturliga begränsningar. Miljön omkring oss förändras och stegvisa förändringar räcker inte för att tackla globala utmaningar som klimatförändringar.
Vi behöver en storm. De båda stormarna i berättelserna är varningsklockor. Stormar som rasar och förändrar och tvingar människan att våga se världen på ett nytt sätt. Nu vet ni kanske inte hur boken eller filmen slutar, men i båda sagorna visar ö-invånarna en förmåga att ändra sin livsstil och sitt beteende. Vi är många som förstår hur ohållbar situationen är och som önskar att vara en del av lösningen tillsammans med andra. Det är därför jag älskar olika initiativ som bär en stark utopisk energi och som kritiskt granskar samhället. De accepterar inte världen så som den ser ut utan ifrågasätter de idéer, normer och maktrelationer som upprätthåller den – och föreställer sig världen på nytt. Visar på möjliga vägar framåt mot hållbarhet och utforskar dem, för det finns inte bara en utan flera.
Kanske allt verkar omöjligt, men det är ingen ursäkt till att inte försöka.
