I måndags dömdes, som Syre rapporterat, en man, som hjälpt sin fru som hade en plågsam obotlig sjukdom att dö, till fängelse för dråp och ringa narkotikabrott. En dom som går helt i linje med en helt orimlig lagstiftning. En lagstiftning som tvingar fram både självmord och att de som försöker hjälpa svårt lidande att få ett slut tvingas bryta mot lagen och riskera fängelse.

Dagarna innan detta hände beslöt Liberalerna på sin kongress, som andra parti efter Miljöpartiet, att verka för en statlig utredning om aktiv dödshjälp. Bakom förslag stod människorättsikonen Barbro Westerholm som tidigare varit pådrivande inom såväl Folkpartiet som riksdagen när det gäller framför allt hbtq-frågor men även värdmödraskap (altruistiskt surrogatmödraskap) och en mänsklig narkotikapolitik inriktad på skademinskning. Det är knappast en slump att Westerholm, som alltid värnat de utsattas frihet och rättigheter, är den som även tar denna kamp.   

Rätten att välja sin död är i grunden en frihetsfråga, ingen ska tvingas leva mot sin vilja, men också en fråga om solidaritet. Har du inte rätt till din död har du inte heller fullt ut rätten att välja ditt liv, och i dag har bara den som har pengar att anlita en privat klinik i ett land där dödshjälp är tillåtet den rätten. Men det handlar också om minska lidande, såväl fysiskt som psykiskt. Om du lider så mycket att livet är mer minus än plus ska ingen annan, inte heller staten, tvinga dig att härda ut.

I Syre den 31 oktober berättade Nette Wermeld Enström i en krönika om sin vän Kim som hade en sjukdom som bröt ner nervsystemets celler. Hans önskan var assisterad dödshjälp innan förmågan att själv andas upphörde. Men eftersom det är förbjudet och han inte hade råd att åka utomlands och för att göra det tog han saken i egna händer. Det fungerade inte och allvarligt skadad hamnade han istället på sjukhus och kvävdes så småningom till döds till följd av sin sjukdom. Det är väldigt svårt att se det meningsfulla i att låta en människa gå igenom ett sådant lidande och Kims historia är inte på något sätt unik.

Inte heller i de fall du mår psykiskt så dåligt att du inte vill leva längre blir något bättre av att du själv i smyg ska försöka avsluta ditt liv. Vi kommer aldrig kunna förhindra att folk önskar avsluta sina liv, däremot kan vi få dem att tänka en gång till, att diskutera och värdera valet. Om det finns möjlighet till hjälp, oavsett vilken väg en vill gå, och ett öppet sinne till att folk av olika anledningar vill avsluta sina liv så kan en önskan om dödshjälp vara en väg till vården.

Med en möjlighet att där öppet prata om ett avslut och ta farväl skulle sannolikt många i slutändan komma till en annan slutsats. Men att tvingas hålla självmordsplaner för sig själv ökar risken för att planerna fullbordas. Att tillåta aktiv dödshjälp handlar därför inte bara om minskat lidande utan också genom öppna samtal kunna minska antalet personer som i slutändan avslutar sina liv. 

Det starkaste motståndet mot aktiv dödshjälp kommer från diverse kristna grupper. Argumenten emot är, som ofta när det handlar om den typen av moral, väldigt svaga. Tittar en på de riksdagspartierna som är emot så är främsta argumentet att sjukvården ska syssla med att rädda liv och vårda, inte avsluta liv. Om den typen av moralisk gränsdragning ska väga så tungt är det rimligare att starta en parallell organisation utanför vården än att tvinga folk att leva.

Ett annat argument är att det finns risk att folk som tillfälligt mår dåligt och inte är vid sina sinnens fulla bruk kan ta beslutet fast det bara handlar om ett tillfällig svacka eller förvirring. Den risken finns förstås om en inte bygger en organisation, rutiner och regler som förhindrar det. Hur det görs bäst är just sådant en statlig utredning borde titta på utifrån erfarenheter från länder som Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Schweiz, Columbia, Kanada, den australiensiska delstaten Victoria och en hel radda delstater i USA. Alla har någon form av prövning, betänketid eller krav på att beslut tagits i ett tidigare skede för att dödshjälp ska kunna fås. Men det är en sådan utredning, som skulle titta på sådana frågor, som sex av åtta riksdagspartier motsätter sig.  

Att inte tillåta aktiv dödshjälp hindrar heller på intet sätt att de som är i en tillfällig svacka eller tillfällig förvirring avstår från döden. De tvingar istället bara dem som har sådan önskan till att försöka göra det själva, utan hjälp och utan den eftertanke som en diskussion vid sökt hjälp skulle kunna leda till.

Frågor om liv och död är aldrig lätta, men om vi inte är fria att själva bestämma över vår död så har vi inte heller makten över våra liv, eftersom vi kan tvingas leva på ett sätt vi inte tycker är värt och värdigt. Det minsta vi kan begära är därför att riksdagen går på Miljöpartiets och Liberalernas linje och seriöst utreder frågan, utan religiösa skygglappar.