Ibland blir jag en surgubbe. Går och muttrar och tänker att jag minsann ska sätta ner foten. Och det företag som det oftast handlar om är Postnord. Som sköts riktigt uselt tycker jag. I mitt liv är det ett påtagligt problem. Och hade jag varit lite mindre rörlig undrar jag om jag skulle bli tvungen att sluta beställa saker över nätet.

Det är ingen nyhet att paket hamnar lite varstans. Dels finns det flera företag som konkurrerar och de använder sig av olika butiker som utlämningsställen, dels är det inte alls säkert att försändelserna alltid kommer till samma utlämningsställe.

Jag bor i Björkhagen, en gullig medelklassförort i Stockholm. Under många år har paket kommit till en tobaksaffär i vårt lilla centrum, bredvid Coop och vårdcentralen. Den som kan ta sig till Coop kan ta sig dit.

Under hösten bytte Postnord utlämningsställe till en butik i grannförorten Kärrtorp. Fågelvägen är det inte så stor skillnad. Men det nya stället ligger mitt i ingenstans. En kvarts promenad över ett gärde extra. För någon som sitter vid en karta är skillnaden liten, men för många innebär det skillnaden på att kunna beställa saker och inte.

Den som använder rullstol eller har svårt att gå har ingen större nytta av att ta tunnelbana eller buss heller. Sista kilometern bara måste man ta sig för egen maskin. Eller beställa färdtjänst om man har det. Eftersom det inte ligger någon annan service i grannskapet är risken stor att pakethämtningen inte går att kombinera med mathandling och liknande.

Varken kollektivtrafik eller färdtjänst är gratis. Många har redan svårt att få råd med nödvändiga bussresor. Att tvingas lägga pengar i onödan för att sköta sina vardagliga angelägenheter skapar orättvisor som främst drabbar svaga grupper. I synnerhet i tider då snålheten bedrar solidariteten med svaga grupper.

För den som lever på försörjningsstöd eller har dålig pension blir det paradoxalt nog meningslöst att försöka spara pengar genom att handla på nätet. För oss som har det relativt bra ekonomiskt och som är friska och har ork innebär inte några kronor mer i porto en särskilt stor uppoffring. Jag pröjsar gärna för att mina grannar som är äldre ska slippa be om hjälp med det som de hittills kunnat klara själva.

Tyvärr fungerar kapitalismen så. Det enda som är intressant är vinstnivån, vilket leder till att företag som erbjuder kvalitet med tiden konkurreras ut av de som håller lägst pris. Till slut slås alla ut, utom de som med minsta möjliga marginal lyckas utföra uppgiften till så lågt pris som möjligt.

Det är helt okej när det gäller varor som är konkurrensutsatta, men när det handlar om tjänster som alla har rätt till, eller åtminstone borde ha rätt till. När det gäller postgången är det rent självdestruktivt att applicera kapitalistisk logik. Det handlar inte bara om individens rättigheter utan om rent samhällsnödvändiga funktioner.

Visst går saker att göra mer eller mindre effektivt. Men att bara fokusera på vad saker kostar per enhet tjänar ingen på utom de allra mest oseriösa företagen. Att bli rik är inte så svårt om man inte har några skrupler. Det är sånt vi har demokratin till att reglera.

Tumme upp: 

Demokrati, en bra idé, ju.

Tumme ned: 

Guava och papaya. Helt onödiga frukter.