Pernille Vermund, partiordförande för det danska partiet Nye Borgerlige, har hamnat i (faktiskt lite för lite) blåsväder efter att hon i en dokumentär som sändes på DR i tisdags använde det nedsättande ordet ”perker” om några personer som körde förbi i en limousine. ”Perker” kan på svenska ungefär översättas till “blatte”, men med hårdare konnotationer. I en efterföljande intervju med Ekstrabladet rycker Vermund bildligt talat på axlarna och konstaterar att hon inte är så politiskt korrekt, och säger ”Låt oss nu kalla sakerna för vad de är, är man en n**** så är man en n****, är man en perker så är man en perker”. När sedan Christina Egelund, från det nystartade värdeliberala partiet Fremad (Framåt), uttryckte att hon tycker att Vermund ska be om ursäkt, svarar Vermund med att säga ”Alltså, vem ska jag be om ursäkt ens”, och fortsätter därefter med att hänvisa till att det bör finnas utrymme att vara politiker på olika sätt i en demokrati. 

Det är inte första gången Vermund uttalar sig ”olyckligt” (eller, om vi nu ska kalla saker för vad de är: rasistiskt). Tidigare i år blev hon anmäld för just brottet ”rasism” (ja, det är en brottsrubrik i Danmark) efter att hon envisats med att kalla de betongklossar som ställts ut på olika gator i Köpenhamn för att förhindra terrorbrott med fordon, som terrordådet i Stockholm 2017 som utfördes med lastbil, för ”Koranklossar”. Även den gången menade hon att ”det är inget rasistiskt i att kalla saker för deras rätta namn” och åberopade även då demokratin. Att det rätta namnet de facto är ”betongklossar” spelar tydligen ingen roll. 

Att hänvisa till demokratin och yttrandefriheten är ett ständigt återkommande tema hos människor som å ena sidan absolut vill ha rätten att kalla andra människor för nedsättande och rasistiska tillmälen, samtidigt som de själva absolut inte vill bli kallade rasister. Då heter det plötsligt att andra är ”lättkränkta”, ”politiskt korrekta” och ”drar rasistkortet”. Det är lustigt hur yttrandefriheten tydligen bara ska gälla åt det ena hållet? 

Men förutom att rasistiska öknamn utgör ett språkbruk vars agenda är att skapa ett ”vi” och ett ”dem” som i förlängningen leder till våld, så är det också en fråga om helt vanlig ohövlighet. Det är ouppfostrat och tarvligt att använda skällsord om andra. Och det vet Vermund och hennes gelikar. Det är därför de använder sig av storvulna ord om demokrati och frihet för att försvara sig – för innerst inne vet de att de egentligen bara är elaka och att deras beteende skulle blivit orsak till extrainsatta utvecklingssamtal om de gick i skolan. 

Så för all del, låt oss kalla saker vid deras rätta namn. Är man en mobbare så är man en mobbare, är man en rasist så är man en rasist.