DEBATT Det finns en spridd föreställning om att höga bensinpriser mest drabbar landsbygden. Dagens Nyheter hade 28/9 en helsida med rubriken ”Landsbygdsbor betalar tusenlappar mer i bensinskatt”. Och visst, singelstockholmare i innerstan behöver inte ha bil, barnfamiljer i Sorsele klarar sig inte utan. Men att landsbygden drabbas generellt är en sanning med stor modifikation.
I Sverige måste vi snabbt få ner utsläppen från trafiken för att klara klimatmålen. Energi- och koldioxidskatt på bränslet är viktiga styrmedel och borde av klimatskäl höjas. Men vissa riksdagspartier har istället lyssnat på ”bensinskatteupproret”. Moderaterna föreslår att skatten sänks med en krona litern på bensin och diesel.
Myndigheten Trafikanalys tar fram statistik för fordon, körsträckor och bränsleförbrukning på kommunnivå. Körsträckorna presenteras per invånare och per fordon. Uppgifterna används bland annat när länsstyrelserna arbetar med uppföljning av miljömål.
I Sundbyberg körde man förra året kortast i Sverige om man räknar per invånare, 407 mil i genomsnitt. Därefter följer Tyresö, Lidingö, Malmö, Huddinge, Botkyrka, Göteborg, Salem, Haninge, Uppsala, Partille, Järfälla och Stockholm. Som förväntat är det i storstadsområdena man har de kortaste körsträckorna räknat per invånare. Bland Sveriges 291 kommuner hamnar Stockholm på 275 plats.
De längsta körsträckorna finner vi Hedemora med 1 037 mil per invånare och därefter Ragunda, Nordanstig, Munkedal, Orust, Berg, Torsby, Övertorneå och Malung. Alla utan tvekan småorter eller glesbygd.
Så här långt tycks allt peka på att det är landsbygden som ”drabbas” av bensinskatten. Men då har man i beräkningen smetat ut körsträckor och bränsleförbrukning på alla invånare i kommunen; barn, åldringar och körkortslösa inkluderade. Egentligen är det ju bara bilägarna som berörs.
Räknat per fordon visar det sig också att resultatet blir annorlunda, i själva verket helt motsatt. Då är det faktiskt Stockholm som har längsta körsträckan. Ser vi det länsvis har Stockholms, Uppsala- och Västra Götalands län (med storstaden Göteborg) längst körsträckor per bil. De kortaste sträckorna ser vi i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län.
För en fullständig bild bör vi ta analysen ytterligare ett steg. Det är av intresse att se hur skatten slår när det gäller regional utjämning. Det rör sig om så stora belopp att de har samhällsekonomisk och regionalpolitisk betydelse. En sänkning av skatten med en krona litern skulle årligen kosta statskassan den inte föraktliga summan 7 miljarder kronor.
SCB delar in Sverige i naturliga områden för arbetsmarknad och pendling. Det totala trafikarbetet (personbilarnas sammanlagda körsträckor) i de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö utgör 36 procent av trafikarbetet i hela riket. Med en skattesänkning på en krona skulle dessa lägga beslag på 2,5 av de 7 miljarderna. Lägger vi till de tio största städerna därefter skulle ytterligare 13 procent, eller en knapp miljard, försvinna.
Ungefär hälften av en skattesänkning skulle då återstå för resten av Sverige. Av denna återstod skulle Bjurholm, Dorotea, Sorsele och Åsele få vardera 3 promille, Malå, Arjeplog och Överkalix 4 promille och Ydre, Norsjö, Munkfors och Storfors 5 promille.
Det är svårt med fördelningspolitik oavsett om det gäller att fördela mellan fattiga och rika; gamla, medelålders och unga; hyresgäster och villaägare eller som här mellan stad och land. Hur bra man än gör det får man räkna med lite spill. Men så här mycket spill? Är det rimligt? Att sänka bensinskatten framstår som ett mycket trubbigt instrument om avsikten är att fördela om ekonomiska resurser från stad till landsbygd. I själva verket skulle däremot en skattehöjning (som kan motiveras av klimatskäl) kunna bidra till regional utjämning om de ökade skatteintäkterna på andra sätt styrdes till landsbygdskommunerna.
