I sitt tal i Almedalen talade Ulf Kristersson sig varm om svenska värderingar. Lätt överhettad levererade han förklaringar till varför det är som det är i samhället, med skjutningar och sociala problem, för lite svenskhet.

Vi lever i en tid då brottsligheten minskar stadigt samtidigt som invandringen varit större än någonsin. Att då hetsa upp folk, skrämma dem med amsagor om att den svenska kulturen är botemedlet mot de problem som bryter mot det övergripande mönstret är ärligt talat puckat, eller cyniskt. En kombo?

Men om vi lämnar sagoberättandet med en rysning finns det ett annat problem med Moderaternas nygamla flirt med nationalistiska krafter. Det faktum att en sån som Ulf Kristersson gör sig till tals för svenskheten. Min svenskhet. Din svenskhet.

Den som lyssnade på talet märkte att han inte var särskilt sugen på att skilja mellan nationell och kulturell tillhörighet. Jag tillhör den svenska nationen, men det gör samer och tornedalingar också, vi har både samma och olika kulturell tillhörighet. Om jag tycker att Kristerssons svenskhet är strunt, är jag mindre svensk då?

Kulturer är inte fasta och objektiva, de är en samling föreställningar om den egna och andras värderingar, traditioner och föreställningar om världen, typ. Varje individ bär på sin egen variant av en kultur, jag och Uffe har väldigt olika värderingar på vissa plan, men inte på andra. Jag har i alla fall mer gemensamt med frihetliga vänstermänniskor i andra länder än med honom.

Så jag imponeras knappast av Kristerssons vilja att läka nationen. Snarare blir jag irriterad och orolig. Kulturer är farliga i fel händer. Idén om att det finns ett sant sätt att se på en kultur är en föreställning som är nödvändig för etnisk rensning.

Stora delar av det politiska fältet är besatt av kollektiva identiteter, av att klumpa ihop undersåtarna i bekväma kategorier för att införa och utöka kontrollsystem och inskränka rättigheter. Jag är ärligt talat extremt trött på människor som talar i mitt ställe.