Just nu är det många som tävlar om att göra sina sämsta stunder, sina fördomar, sin antiintellektualism, sina pinsammaste Jimmie moments, till politik. Ulf Kristersson visar i sina senaste utspel om invandring och språk att han är medveten om konkurrensen. Det är Jimmies eget parti som lägger ribban, lillasyster KD nära inpå och vem vet om inte Liberalerna kommer att vilja springa samma lopp?

Egentligen vet väl alla vid det här laget att språket inte gynnas av tvång och press. Det finns ingen vetenskaplig evidens alls bakom idén att hota människor med papperslöshet och hunger för att de ska vara så illa tvungna att lära sig svenska, vare sig de vill eller inte. Det vill de. Om någon inte vill har det orsaker som man inte kommer åt genom hot.

Värst är idén att dra in tolkarna för dem som har permanent uppehållstillstånd. Har man permanent uppehållstillstånd, är tanken, då kan man redan svenska. Då behövs ingen tolk. Såvida det inte är staten själv som vill göra sig förstådd, till exempel i en rättegång eller när någon ska utvisas.

Tänk dig till exempel en kvinna som ska föda barn. Hon kan göra sig förstådd på svenska, hon kan handla mat och söka jobb och prata med grannarna, men det där med epiduralbedövning, bristningar, ett klipp i mellangården och andra spännande detaljer är än så länge rena kinesiskan. Förutsatt att hon inte kan kinesiska. Kort och gott: hon kan inte kommunicera med läkaren och barnmorskan och de kan inte kommunicera med henne.

Vem som pratar vilket språk har ingen som helst betydelse för hur ett samhälle fungerar. Däremot kan det vara en fråga om liv och död för individen. Det vet till och med Kristersson. Men vad är vett, sans och humanitet om man bara får visa alla att man sätter det svenska språket på en extra hög piedestal?