Han sägs se trött och härjad ut. Kanske inte så konstigt. Det senaste halvåret har Juan Guaidó, från hemliga platser och lånade kontor, lett oppositionen i ett land där tolv procent av befolkningen flytt och där hunger, elände, våld och oro blivit vardag. Men Guaidó hävdar att hans rörelse står stark.

Ekonomisk kris

Venezuela sågs som ett relativt välmående land fram till 1999 då Hugo Chávez tillträdde som president och inledde ett socialistiskt samhällsexperiment som lade grunden till den kris som blivit allt djupare under efterträdaren Nicolás Maduro. I den svårt vanskötta ekonomin sköt inflationen i höjden och bristen på mat och mediciner blev akut. När världsmarknadspriset på olja – Venezuelas viktigaste tillgång – föll kraftigt 2014 gick det utför allt mer. Samma år hölls de första stora protesterna mot president Maduros regim, som raskt kastade oppositionsledare i fängelse.

2015 vann oppositionen parlamentsvalet, men Maduro fortsatte ändå att styra med hjälp av landets högsta domstol. I demonstrationerna under de följande åren eskalerade våldet, kaoset i landet växte och omvärldens fördömanden och sanktioner duggade tätt. I det presidentval som hölls 2018 utropade Maduro sig till segrare, vilket utlöste de största protesterna i Venezuela på flera år där minst 125 människor miste livet.

En frälsare?

Det var i samband med de protesterna som Juan Guaidó, okänd fram tills han blev talman i nationalförsamlingen, utropade sig själv till interrimspresident. 35-årige Guaidó blev med sina slagord ”vamos bien” (”det går bra för oss”) frontfiguren för kampen mot mannen som utarmat ett land och satt fyra miljoner människor på flykt. Plötsligt hade den tidigare så splittrade oppositionen en gemensam ledare och hoppet växte.

Guaidó erkändes av USA och många EU-länder inklusive Sverige. När bland andra Kina och Ryssland ställde sig på Maduros sida blev Venezuela en bricka i det storpolitiska spelet.

Men förändringarna lät vänta på sig och en trötthet bredde ut sig i den allt mer desperata oppositionen.

Nyväckt hopp

I våras inleddes den Norgeledda process som lett till att oppositionen och regeringen nu sitter ner och samtalar. Inte mycket har läckt ut från mötena på ön Barbados.

– Men det har spekulerats i att man närmar sig en överenskommelse om nya val, säger León Poblete, Venezuelakännare och forskare i ekonomi vid Uppsala universitet, till TT.

Poblete är själv från Venezuela och hans släkt där vittnar dels om de allt värre omständigheter som människorna i landet lever under – men också om hur samtalen på Barbados väckt hopp.

– De känner att det här måste lösa sig snabbt nu och de tror att det är möjligt. Inflationen är på två miljoner procent, grannländerna kämpar med alla flyktingar, människor är sjuka och kriminaliteten hög. Det måste till en förändring, säger han.

Risk för krig kvar

Medan världens hopp ligger på samtalen, finns förstås risken att de ändå faller samman. Då finns andra instanser som kan försöka, säger León Poblete, samt det starka trycket från befolkningen, regionen och omvärlden på att Maduro ska kliva ner. Militären, som stöttat Maduro hela tiden, blir dessutom mer och mer missnöjd med situationen, poängterar han. Samtidigt finns det de inom oppositionen som menar att samtalen används av regeringen för att köpa tid och att Maduro bör avsättas med våld.

– Men de flesta vill undvika ett blodigt inbördeskrig. Det är svårt att säga vad risken för ett sådant är. Det beror helt på hur situationen utvecklar sig.