2011: »OLYCKAN« HASSAN

Hassan är en irakier från Basra i östra delen av landet. Det var genom honom vi hade lärt känna Abed. Hassan hade en egen historia i bagaget. Han hade torterats i Saddams fängelser, varit på flykt genom träskmarker och bergstrakter innan han hamnade i Bosnien och där blev erkänd som så kallad kvotflykting och kom till Sverige. 

Han hade som tjugofemåring varit med om mer dramatiska och tragiska händelser än vad en normal svensk gör under ett helt liv. Brottsanklagelser, misshandel, tortyr, olyckor, flykt, trakasserier på arbetsplatser – upplevelser som kunde fått honom att ge upp för länge sedan. 

Också i Luleå fortsatte problemen. Hassan hade blivit svensk medborgare, fått arbete och var på väg att hitta ett eget liv. Men det förflutna hann ikapp honom. Irakier i Luleå ville inte låta honom leva i fred. Den mycket yngre Abed var bekymrad över allt som Hassan råkade in i.

Sent en söndagskväll ringde Hassan och frågade om jag kunde komma och hjälpa honom, han sa att han satt på trottoaren utanför Statoilmacken och var skadad. Det gick inte att säga nej, men jag var inte på särskilt gott humör när jag hämtade Hassan, som var blodig och hade deformerad näsa. 

»Vad har hänt«, frågade jag, »var har du varit?«

Hassan skakade bara huvudet och pekade mot den blodiga munnen. Vi åkte till akuten på Sunderby sjukhus. Efter undersökningen konstaterades en lätt hjärnskakning, två utslagna tänder, bulor och rodnader på kinderna. Näsan skulle rätas till av sig själv.

I bilen på väg hem ville jag ha besked om vad som hade hänt.

»Det var Ahmed och hans gäng …«

»Men du har ju lovat att hålla dig borta från dem. Fan, Hassan, du vet ju att de bara provocerar dig och så blir det bråk. Jag har ingen lust att höra om era ständigt misslyckade försök att umgås när det ändå alltid slutar med att ni blir osams.«

Abed som under sin tid i Luleå lärt känna många irakier hade också berättat vilka konflikter som fanns mellan olika grupper.

Hassan förklarade hur en i gänget ringt och bett att han skulle komma till Ahmeds butik och att de skulle bli vänner. Hassan hade gått dit, ställt ifrån sig sina kryckor som han hade som stöd efter en bilolycka. Allt hade varit positivt till en början, men så hade Ahmed börjat provocera Hassan. Frågat varför han umgicks med svennar i stället för att samarbeta. Vi kan aldrig lita på dem, hade han sagt och när Hassan sa emot och ville gå därifrån hindrades han. Det blev några knuffar och plötsligt fick Hassan ett par rejäla knytnävsslag i ansiktet. 

Nu var han olycklig. Jag frågade om han tyckte det skulle vara en bra idé om jag pratade med Ahmed. Han var tveksam och ville egentligen inte blanda in mig.

Dagen därpå gick jag till Ahmeds butik efter jobbet. Det var inga kunder där, bara en anställd. Jag frågade efter Ahmed. Jag sa att jag ville tala om Hassan och vad som hade hänt dagen innan. Ahmed kom ut i butiken.

»Jag ska berätta, men jag vill att Ali ska vara med för han var med hela tiden i går. Han kan intyga att jag talar sanning«, sa Ahmed.

Det blev en lång historia om hur han ville att Hassan och han skulle vara vänner, att han bjudit in Hassan till butiken för att reda ut tidigare konflikter. Efter en stund hade Hassan blivit våldsam och börjat vifta med armarna. »Vi försökte lugna ner honom men han var helt vild – och titta här.« Ahmed visade på en skada i gipsväggen. »Han knuffade mig så att väggen skadades.«

»Så du menar«, sa jag, »att Hassan, som knappt kan gå utan sina kryckor hotade er, tre, fyra eller hur många ni var, och att ni inte kunde lugna ner honom, hur ska jag kunna tro på det?«

Ahmed är närmare en och nittio, muskulös, går ofta på gym och hade en tätt åtsittande t-tröja som visade hans vältränade, kraftiga armar.

»Det är sant«, sa Ahmed och tittade på sin unge vän, anställd i butiken, som nickade.
Vi avslutade samtalet mot ett löfte att varken Ahmed eller någon av hans kompisar skulle ringa till Hassan, gå hem till honom eller ta kontakt när de möttes på stan. Ahmed sträckte fram handen och sa att han respekterade vår överenskommelse. 

På kvällen kom Hassan hem till oss. Han var nyfiken. Jag berättade vad som hänt och han började gapskratta. Jag frågade vad det var som var så roligt.

»Det är inte sant, en jude som mäklar fred mellan två araber. Jag måste ringa till min pappa i Basra och berätta.«

Jag visste att Hassan kritiserats av vissa för att han umgicks med svennar. Några sa öppet att han var en förrädare. Vad skulle de ha sagt om de visste att en av svennarna dessutom var jude? 

»Efter noggranna studier här hemma och på plats kan vi konstatera att det numera råder säkra och relativt trygga förhållanden i landet.« Sådan var Migrationsverkets syn på läget i Irak.

Slutsatsen grundades i att en delegation från verket hade rest till Bagdad och därefter författat en rapport som publicerats på webbplatsen. Denna syn på läget återkom flera gånger i Abeds handlingar.

Det nya beslut om Abed som kom i maj 2011 var därför inte direkt överraskande: 

»Migrationsöverdomstolen beviljar inte prövningstillstånd.« 

Det var detta besked jag gav till Abed vid vårt möte på caféet i köpcentret Smedjan i Luleå. 

2012: RESAN TILL OSLO

När flygplanet lyfte från Kallax flygplats i Luleå sneglade jag på Abed. Han var lite blekare än vanligt och hade ett spänt drag runt munnen som jag inte sett tidigare. Vi var på väg till Oslo för att på svenska ambassaden söka arbetstillstånd.

Det var den 23 januari 2012. Sedan september arbetade Abed på Lulsundets äldreboende i Luleå. Han hade börjat som praktikant med en veckas prövotid. Föreståndaren ville se om han talade tillräckligt bra svenska och om han fungerade med övrig personal och med de gamla.

Nu hade han arbetat i tre månader och blivit en uppskattad och populär medarbetare.

Föreståndaren hade flera gånger talat om för mig att alla var jättenöjda med att ha Abed där. Han var arbetsvillig, positiv, lätt att samarbeta med och omtyckt av de äldre. Flera var svårt dementa och ställde samma frågor till Abed varje dag: Var kommer du ifrån, varför har du mössa på dig inomhus, var kommer namnet Abbe (!) ifrån… Han svarade tålmodigt och halvt roat. Han insåg att det var en trygghetsritual för de gamla att upprepa samma frågor och få samma svar. Varje dag samma procedur. Allt var i sin ordning.
Problemet för föreståndaren på äldreboendet och för kommunen var att Abed saknade arbetstillstånd. Jag hade flera gånger påpekat att processen pågick och att de måste ha tålamod. Som ombud hade jag försökt påskynda handläggningen. 

Abed hade ju redan jobb och bostad. Betalade skatt och gjorde en samhällsnyttig insats. Bra, bra, men reglerna är sådana att ett arbetstillstånd måste sökas på en svensk ambassad, helst i det land man kommer ifrån men om det inte är möjligt går det bra på en annan ambassad.

Det var därför vi nu var på väg till Oslo. I en mapp låg ett erbjudande om arbete från arbetsgivaren, Luleå kommun, och ett intyg från facket, Kommunal, att Abed hade avtalsenlig lön och var försäkrad. Dessutom ett tillfälligt pass som han hade fått efter ett besök på Iraks ambassad i Stockholm.

När vi landade på Arlanda frågade Abed: »Tänk om vi inte får åka vidare, om de säger att vi inte får komma in i Norge.«

Jag försökte lugna honom och berättade att det mellan Sverige och Norge inte fanns någon passkontroll. Om vi bara promenerar lugnt genom ankomsthallen här och sedan samma sak i Oslo så kommer ingen att bry sig. »Nej, men när vi kommer tillbaka till Stockholm, vad kan hända då?« Samma sak svarade jag, om vi bara uppträder lugnt kommer inget att hända. Samtidigt som jag sa det tänkte jag på att en anställd på Migrationsverket betonat att vi egentligen bröt mot lagen om vi lämnade landet. 

Formellt vistades Abed illegalt i Sverige sedan han fått det senaste avslaget på sin ansökan om uppehållstillstånd. Att vi nu åkte till Oslo för att där söka arbetstillstånd, så att han kunde fortsätta det jobb han redan hade, var också mot Migrationsverkets regler. Den som lever under ett utvisningshot får inte lämna landet utan att meddela myndigheterna och det hade vi inte gjort, men det var inget jag berättat för Abed.

Jag hade inte mer än uttalat mina lugnande ord förrän vi såg en man i uniform snabbt närma sig. När han kom närmare såg jag att det inte var en polis utan en vakt. Han gick rakt emot Abed och gjorde en gest. Detta är inte sant, hann jag tänka när jag hörde att han ropade till en man som stod bakom oss. Vi tittade på varandra och Abed såg att också jag hade blivit orolig. 

»Nu tar vi en sak i taget«, sa jag när vi senare landat i Oslo. »Vi kollar var ambassaden ligger och ser sedan till att komma dit i god tid före halv två.« Jag hade fått veta att det gäller att passa tiden. 

Vi gick och åt och tog trikken och frågade oss fram i ett område som präglades av stora villor med vackra trädgårdar omgivna av smidda staket eller häckar i räta rader, vitpudrade av frost. Cirka 40 minuter innan öppningstiden hittade vi den imponerande villan där den blågula flaggan vajade. Det var minus tio grader och en iskall vind drog genom kvarteret. Utanför ambassadbyggnaden hade redan ett tjugotal personer samlats. Vi ställde oss i något som liknade en kö.

Medan minuterna kröp fram anslöt sig fler förhoppningsfulla till den allt mer oordnade folksamlingen på den stora öppna terrassen utanför ambassadens massiva ekdörr. 

Medan vi väntade på att klockan skulle bli halv två kom och gick ambassadpersonal. Några damer i eleganta pälsar kom förmodligen från lunch och trängde sig fram, öppnade dörren med nyckel och stängde noggrant efter sig. Vid några tillfällen öppnades dörren inifrån och när vi trodde att vi skulle bli insläppta var det bara för att någon skulle ut. Också då sågs det till att dörren gick ordentligt i lås.

Min irritation växte. Vad är detta? Varför kunde vi inte få komma in i värmen? Jag tittade mig omkring. Det surrades på olika språk, det hoppades jämfota, händer utan handskar gnuggades, men de flesta tycktes ändå ta situationen med jämnmod. Det verkade som om jag var den ende som blev irriterad. Jag tänkte att de har nog alla genomlevt värre strapatser än det här för att över huvud taget ta sig hit. För att få tiden att gå försökte jag gissa från vilka länder de kom, ett sätt att hålla den bitande kylan borta. Jag frågade Abed om han hade lyssnat på några som stod nära oss och talade arabiska.

»Det verkar som om flera varit här förut, de har fått bakläxa, saknat ett intyg eller haft pass som inte var giltiga«, svarade Abed. Jag frågade om han inte frös, det hade han inte tänkt på sa han, men jag såg att han skakade. Själv hade jag tappat känseln i tårna.

Vi tittade på klockan var tredje minut och småskrattade åt eländet. Jag räknade till över fyrtio personer som tryckte sig närmare dörren. Varför gör annars så välorganiserade svenskar så här hann jag tänka just som dörren öppnades och alla trängdes för att komma in. De som hann först fram till kölapparna tog flera stycken som de sedan lämnade över till sina familjemedlemmar och vänner. 

Vi ställde in oss på en lång väntan. Det stod visserligen på webbsidan att alla som kommit in skulle få sina ärenden behandlade men det fanns bara sittplatser till hälften av oss.

Spänd oro i luften, men här behövde vi i alla fall inte frysa.

Nu började ett annat skådespel. Bakom en lång disk, försedd med en sannolikt skottsäker glasvägg, satte sig en ambassadtjänsteman. Han såg ut som en karikatyr av en ung man på väg in i en karriär på UD. Han började plocka i lite papper och efter en stund plingade det till och ett nummer visades på en tavla. Det var signalen till att personen som var på tur fick gå fram till en lucka och redogöra för sitt ärende inför en stor publik. Svara på frågor och lägga fram sina dokument och intyg. När något fattades eller var felaktigt ifyllt uppstod ordväxling. I några fall utspelades rena tragedier på golvet framför oss andra. Någon ville ha hjälp att ringa en kontaktperson i Sverige, en annan försäkrade att passet var giltigt, trots att det enligt ambassadtjänstemannen saknades rätt stämplar.

Diskussioner på olika språk, vädjanden, gråt, barn som lyftes upp för att understryka allvaret.

Abed ryckte in och hjälpte några med översättning, jag bistod en kvinna som ville ringa till Sverige. Plötsligt började en ung man vid luckan gråta. Det fattades tre hundra norska kronor för att han skulle få sina papper stämplade. Detta är allt jag har, snyftade han på bruten engelska. Jag ville hjälpa till men hade precis de 1 300 norska kronor som det stod på hemsidan att man måste ha i beredskap. Jämna pengar krävs, stod det. Jag tog för säkerhets skull än en gång fram plånboken och räknade. 

När det till slut blev vår tur hade ungefär hälften fått sina ärenden avgjorda. Abed ombads, efter att vi överlämnat våra handlingar och intyg, att sätta pekfingrarna på en platta för fingeravtryck för att därefter fotograferas. »Du måste ta av dig mössan«, sa UD-tjänstemannen i sin högtalare bakom det skottsäkra glaset. Abed, som under åren av oro i Sverige tappat sitt hår, tog besvärat av sig mössan, medveten om att alla tittade på honom.

Under tiden granskade ambassadtjänstemannen våra handlingar. Läste noga igenom alla intyg, kollade stämplar och underskrifter. Han tittade upp och sa:

»Det här ser ju okej ut, det blir 1 700 kronor.«

»Va, det stod ju 1 300 på hemsidan!«

»Det är gamla uppgifter, de gäller inte längre, 1 700 norska kronor, tack.«

»Vad gör vi nu, kan du dra resterande 400 kronor från mitt kort?«

»Nej, tyvärr, jag kan bara ta emot jämna norska pengar. Det finns en bankomat tre kvarter upp efter den gatan«, sa ambassadtjänstemannen och pekade.

»Men …«, hann jag bara säga innan han försäkrade att de skulle öppna den nu låsta dörren och att vi inte skulle behöva ta en ny nummerlapp, utan så snart vi var tillbaka med pengarna skulle han göra klart vårt ärende.

Ut på gatan. Jag var urförbannad och blev osäker åt vilket håll vi skulle gå. Jag hade varit okoncentrerad när tjänstemannen förklarat vägen till bankomaten. Nu var det Abed som tog kommandot och bad mig lugna ner mig. Jag mumlade om uppgiften på hemsidan och kunde inte förstå hur man kunnat ändra summan utan att skriva in det.

Med Abed i täten hittade vi bankomaten, tog ut pengar och återvände till ambassaden. Och precis som ambassadtjänstemannen lovat blev vi kallade till luckan så snart han var ledig.

Alla papper var fortfarande i ordning. Han tog emot pengarna och bad Abed att än en gång ställa sig framför kameran. »Du måste nog ta av dig mössan igen«, sa tjänstemannen. Abed tittade sig omkring. Skulle han behöva visa sin kala hjässa en gång till för alla i väntrummet? Det fanns inget val.

Tjänstemannen stämplade alla våra handlingar och intyg, lade ett kvitto på pengarna i en låda som svängdes över till vår sida om glasrutan och sa att vi skulle få ett beslut om två veckor. Därefter skulle vårt ärende handläggas vid Migrationsverket i Boden. Det lät bra. Enklare att ha kontaktpersonerna fyra mil från Luleå än i Solna.