När Isabella Lövin presenterar reformen Utvecklingstid i P1 morgon så är hennes huvudbudskap att det inte handlar om ett friår. Gång på gång upprepar hon det och förstärker det sedan med att lova att det absolut inte handlar om att knyppla. I en tid när överkonsumtion och tillväxtshets håller på göra planeten till en mycket otrevlig plats att bo på så är tydligen knyppling bland det värsta en kan ägna sig åt.

Friåret var tillsammans med trängselskatterna i Stockholm en av de största gröna framgångar som Miljöpartiet fick igenom under Peter Eriksson och Maria Wetterstrands period som språkrör. Då var partiet med och formade budgeten utan att sitta i regering. Det gav, på samma sätt som för Centern och Liberalerna, en betydligt starkare förhandlingsposition än partiet har när de i dag sitter i sossarnas regering.

Med den utgångspunkten är det inte konstigt att det nu inte handlar om ett friår utan, som Lövin också upprepar gång på gång, en arbetsmarknadsåtgärd. Något annat än arbetslinjen och att få fler i arbete hade förstås varken sossarna eller samarbetspartierna gått med på. Det är arbete till varje pris som gäller. Inte knyppling, inte fritid, inte återhämtning, utan endast utbildning som kan göra dig till ett kugghjul som passar bättre i samhällsmaskineriet och på arbetsmarknaden.

Men även om det är begripligt att reformen har blivit utformad enligt arbetslinjens snäva logik så är det minst sagt anmärkningsvärt att ett grönt språkrör med sådan kraft tar avstånd från en frihetlig, solidarisk och grön reform som friåret. En reform som, om än tillfälligt, frigör individer från löneslaveriets bojor. En reform som ger möjlighet till mer solidarisk fördelning av såväl resurserna som arbete. En reform som utmanar den arbets- och tillväxthets som håller på att sabba våra livsmöjligheter.

En gång i tiden var Miljöpartiet för medborgarlön, nu unnar de oss inte ens frihet och makt över våra liv i ett år.