Klockan halv sex vaknade vi, sonen och jag. Hans pappa hade gått till jobbet. Vi åt frukost i köket och sen lade vi oss i sängen och såg Dunderklumpen på video två gånger. Varje vardagsmorgon. Sen blev det dags att gå uppför berget till en lokal där fina och kunniga yrkesmänniskor tog hand om sonen medan jag studerade och hans pappa jobbade.

Där uppe på berget levde han en stor del av sitt liv de där åren. Han lärde sig sånger och lekar, klättrade i träd, lekte Pippi, gjorde lerfigurer och dukade bord. Lite siffror, bokstäver och teckenspråk fick de lära sig också. Det officiella namnet på det där bra stället på berget var heltidsförskola, och så hade den hetat i 13 år. Men det var bara tjänstemän och politiker som sa så. Vi andra sa dagis.

Nu går hans son på förskolan. Den har fått en läroplan och tillhör numera utbildningsdepartementet istället för socialdepartementet. Den har ett pedagogiskt ansvar på ett annat sätt än den gamla förskolan. Men det är fortfarande en trygg plats där Tyr tillbringar dagarna medan hans föräldrar jobbar. De går på utflykt, gör figurer i papier mâché, läser sagor och vilar efter maten. När jag hämtar honom på förskolan ser det ut som på hans pappas dagis.

Men att kalla det dagis har blivit en social bomb i vissa sammanhang. Liktydigt med att förakta kunskap och utbildning och kanske värre än så. I dagens En syl i vädret vill jag vrida och vända lite på det där.

En klassfråga

Länge var det en klassfråga vad småbarn gjorde på dagarna. De kunde få hänga med föräldrarna till åkern eller skogen om de bodde på landsbygden. Men hänga med till fabriken i stan var värre, och om mamma till exempel jobbade som hembiträde var det inte säkert att hon kunde ta med barnen. En del föräldrar fick lämna bort barnen till någon annan, speciellt ensamstående föräldrar. Eller lämna dem hemma.

I städerna öppnades barnkrubbor för fattiga barn som behövde tillsyn under dagen, de brukade vara öppna från sju på morgonen till sju på kvällen och eftersom det var välgörenhet i kristen regi var det en religiös verksamhet. Barn från rika familjer kunde gå på barnträdgård istället, men det var en helt annan sak: lek, vistelse i naturen och Fröbelpedagogik några timmar om dagen till höga avgifter. Barnträdgården var till för barnen, och kanske för att deras mammor skulle få en paus.

Men det fanns de som reagerade på ojämlikheten. Som tyckte att fattiga och rika barn gärna kunde få träffa varandra och få både pedagogik och heldagsomsorg om det behövdes. Systrarna Maria och Ellen Moberg öppnade därför en ”folkbarnträdgård” i Norrköping 1904, och 1935 föreslog Alva Myrdal något som hon kallade storbarnkammare – ungefär samma sak, men uttalat ickereligiöst.

Dagis och lekis

1943 beslutade riksdagen att de gamla barnkrubborna skulle kallas daghem och barnträdgårdarna lekskolor, och de skulle få bidrag från staten. Fortfarande fanns det en klasskillnad, för mest var det i mer välbeställda familjer som mammorna (ja, nästan alltid mammorna) var hemma och kunde lämna och hämta på lekis. På 60-talet började man satsa mer på daghemmen. Socialstyrelsen rekommenderade att man anställde utbildad personal och 1963 fick dagis och lekis en gemensam benämning, nämligen barnstuga.

Varför just stuga i betongblockens arkitektoniska tidevarv? Eller var det en markering av att barn behövde små, överblickbara sammanhang? Jag vet inte, och när jag gick på lekis på 1960-talet hade jag heller ingen aning om att det var en barnstuga. Men redan 1972 kom Barnstugeutredningen, som (bland annat) föreslog ett nytt namnbyte. Lekis och dagis skulle från och med 1975 vara förskolor – deltidsförskola och heltidsförskolor. En förberedelse för skolan, inte bara tillsyn och lek. Men alla sa fortfarande lekis och dagis.

Finns det ens några lekis längre? Ja, jag hittar några deltidsförskolor i Svenska kyrkans regi – troligen mer sekulära inrättningar än 1800-talets barnkrubbor för fattiga barn. Men i regel talar man om förskola och menar något som pågår hela dagarna. Förskolan har hetat förskola sedan 1975 och hetar så än i dag. Ändå hänvisar de som ogillar ordet dagis till den stora förändringen 1998, när förskolan fick läroplan och bytte departement. Den officiella benämningen är densamma, men det gamla smeknamnet föll i onåd.

Ett viktigt arbete

Det är något annat som har förändrats. Personalen vill inte att man ser deras jobb som okvalificerat, och det gör de rätt i. Men de vill höja sin status genom att betona en del av arbetet som har högre status – pedagogiken. Det låter som om allt det där med att snyta näsor och sjunga sånger och krångla på sprattlande fyraåringar overaller är lite gammalmodiga grejer som dagisfröknar sysslade med förr. I motsats till allt det intellektuella och skolförberedande som förskollärare gör nu.

Istället för att framhålla att det är ett viktigt arbete att ta hand om barn framhåller man alltså att man sysslar med något som anses lite finare. Och då har jag ingen lust att samarbeta i mitt ordval. För Tyr och hans kompisar är alltihop nämligen lika viktigt.