Svensk politik var länge relativt befriad från moralism. Åtminstone skedde många positiva förändringar från sjuttiotalet och framåt. Långsamt på en del områden, men vi gick i alla fall från ett samhälle där homosexualitet självklart sågs som en psykisk sjukdom till ett där människors sexuella läggning inte sågs som något som staten ska pyssla med.

”Sågs” skriver jag. För nu repas toleransens fina väv upp, medvetet och konsekvent. Minoriteter av olika slag ska betvingas. Reaktionära krafter definierar medvetet om svenskheten, talar om värderingar som vi antas dela, men som knappast representerar någon majoritet.

På senare år har kladdandet med människors liv och deras underliv för den delen urartat fullständigt. Vi övervakas av stat och kapital på ett sätt som skulle göra Stasis personal i DDR avundsjuka. Plötsligt ska staten bestämma vilka kläder som är okej!

Våra hjärnor ska också kontrolleras. Konsten ska hålla sig på mattan. Urartad, förlåt, utmanande samtidskonst ska hindras från att synas i offentligheten och kommuner tar sig rätten att använda kommunens resurser till att påverka människors tankar.

Rekordet slås av Årjängs kommun. Där skulle en förskola döpas till Regnbågen. Men kristdemokraten Jonas Ås menar att ett sånt namn skickar fel signaler. Barn som går på förskolan kan påverkas negativt.

Av en regnbåge.

Intoleransen har upphöjts till lag i delar av Sverige och det handlar inte bara om extrema högeråsikter, gnälliga, ogina och rent ut sagt elaka människor tillåts dominera det offentliga rummet.

Spelställen för musiker har minskat drastiskt i storstäderna. Grannar som klagar, även om de är i minoritet, tillåts hindra det kulturliv som faktiskt är en av storstadens fördelar och till och med uppgifter.

Och nu vill Kristdemokraterna bestämma vad förskolor ska heta utifrån principer som går på tvärs med det moderna svenska samhällets ideal. Partiledningens förment positiva inställning till HBTQ-rörelsen står i bjärt kontrast mot partiets praktik.

Det är lätt att bli förbannad och börja skrika att de är puckade och ointelligenta, men då låter man dem komma för lätt undan. Det handlar om människor som vet precis vad de gör. De vet nog mer vad de gör än partiets ledning. Den blåbruna sörjan är måhända motbjudande, men det är precis sådana här åsikter som döljer sig bakom KD:s toleranta fasad.

Den ungdomliga glättigheten döljer oceaner av gubbigt, självgott bakåtsträvande. Jag har skrivit det tidigare: KD är farligare i förlängningen än SD. Det är de som har öppnat dörren för fascismen till höger och nu väller den gammaltestamentliga sörjan fram på bred front.

Ärligt talat äcklar det mig.