Xpan-projektet är Syres nya följetong, en berättelse som börjar i nutid men hamnar i en framtid då mänskligheten är på väg att lämna jorden. I första avsnittet övernattade Ida på sitt jobb. På kvällen hörde hon ett ovanligt ljud: en melodi som gick om och om igen. Den visade sig komma från en synt som hennes barnbarn Harriet hade glömt kvar.
När hon vaknade var det tyst. Vilrummet var en fönsterlös skrubb med väggar i en lila nyans som kunde ha varit vald för att motivera sömnlösa att blunda – eller på utförsäljning på Ö&B. Ute i korridoren lyste bara nattlamporna och utanför fönstren hade världen inte vaknat än.
Ida hade tre huvudsakliga uppgifter på redaktionen: hon var korrekturläsare, opinionsredaktör och hade ansvar för krönikorna. Hon beställde och tog emot texter, gick igenom dem, satte rubriker, letade bilder och skrev bildtexter. Allt skulle sys ihop inför redigeringen på torsdag förmiddag, och helst hade hon det fixat innan redigerarna dök upp vid niotiden.
Medan kaffet sörplade i bryggaren och mikron tinade chokladcroissanter gick hon igenom mejlen. Hon behövde en bylinebild till en ny krönikör som hade skickat fem olika bilder varav ingen över 27 kilobyte – i tryck skulle de bli små som lillfingernaglar. Men under natten hade krönikören skickat en länk till förlaget där hon gav ut sina dikter. Där fanns en pressbild som skulle passa om det var okej med förlaget.
Juha, som redigerade debattsidan, ville plocka bort en text som var skriven av en känd klimatförnekare. Ida svarade att folk måste få tycka dumma grejer på debatten, annars blev det ju ingen debatt. Juha satt tydligen på bussen och skrev i mobilen – han ville ”intrig regera son skit” och befarade att tidningen skulle bli en plattform för ”djävla folie hattar”. Ida förbannade stavningskontrollen och skrev att de fick diskutera det när han kom.
En läsare ville säga upp sin prenumeration i protest mot en ledare, hon svarade att han var välkommen tillbaka när han ville och skickade vidare till skribenten och prenumerationsavdelningen.
Och då ringde det på dörren. Klockan sju på morgonen. Där stod en yngling med rosa hår och blöta tygskor som sa att han var praktikant från medielinjen på en folkhögskola och hette Nisse López.
– Han som skulle vara handledare liksom försvann. Han slutade svara på både mejl och telefon för två veckor sen. Så jag fick ingen tid när jag skulle komma, så jag kom tidigt. Är han sjuk?
– Är det Alex?
Jo, det var Alex, nyhetsredaktören, och Ida förklarade att han hade fått en smäll i huvudet i en trafikolycka för ett par veckor sedan och låg på sjukhus. De borde ha tänkt på att se till att någon kollade hans mejl.
– Men vi ordnar en handledare åt dig, ska du se. Kom in, sa hon.
– Tack, sa Nisse.
Hon visade honom runt och lånade honom ett par raggsockor medan hans blöta strumpor och gympaskor torkade på ett element. Sen satte hon honom vid sitt skrivbord med en kopp kaffe och en chokladcroissant, förklarade att de hade möte vid tre och fortsatte med sitt. Klädde på sig och röjde undan i vilrummet.
Så småningom började folk droppa in. Juha ville fortfarande ha en annons på debatten, möjligen kunde klimatförnekarens text publiceras om de lade in en ruta om att tidningen inte stod bakom den, tyckte han.
– Aldrig i livet, sa Ida. Står vi bakom allt annat tok som folk skriver på debatten, menar du?
– Nej, men den här killen är ingen vi vill ge luft.
– Nu är det jag som är debattredaktör, och om vi ska ha en policy mot klimatförnekare är det inget vi bestämmer torsdag förmiddag, sa Ida.
– Nå men jag redigerar den inte, sa Juha.
– Det är okej, så pass kan jag Indesign, sa Ida.
Ibland hade Juha rätt om saker han inte ville ha i tidningen, mest när någon hade slarvat med källkritiken. På debattsidorna visste Ida vad hon tog in och varför, så hon lade in texten själv och dagen ramlade på. Kulturredaktören spelade fotbollspunk, skrivaren strejkade, ett terrordåd med flera döda hade inträffat i Hamburg och krävde en notis fast det varken fanns tid eller plats. Sen ringde det på dörren igen och där stod ett bud med en låda julgodis från tryckeriet – mitt i stressen flockades de runt marsipangrisar och skumma tomtar. Kanske var det räddningen, för till slut var tidningen skickad.
Hela redaktionen liksom imploderade efter pressläggningen. Ingen orkade prata, de försvann in på sina Facebook-konton eller tinade upp en sen lunch i mikron. Sen hade de ett summariskt möte som mest handlade om vem som skulle ta hand om Nisse. Den vikarierande nyhetsredaktören jobbade hemifrån och meddelade per videolänk att hon inte hade tid. Till slut fick Ida och Juha dela på ansvaret, fast Nisse ville ut i verkligheten och skriva reportage och ingen av dem jobbade med sånt. Ida tänkte att det skulle ordna sig. Medan de andra diskuterade vem som skulle skriva om attentatet i Hamburg hade Nisse satt ihop en helt okej notis som bara var att stoppa in i tidningen. Han skulle hitta rätt.
Ellis hade ringt, hon borde ringa upp. Men sen. Nu ville hon hem och ta det lugnt, bara. Den röda skåpbilen stod i en skogsbacke några kilometer bort. Onsdag morgon hade hon tagit cykeln, men nu var det inget vidare cykelväder. Vinden kilade in sig mellan kläderna och huden och slasket höll på att frysa till is under hjulen. Hon var framme vid avtagsvägen när det ringde igen. Tydligen Nisse, vad i hela … Hon svarade med sitt namn.
– Det är Nisse, praktikanten, sa Nisse och hördes knappt i blåsten.
– Hej, hur går det?
Hon hörde inte svaret riktigt, men det var något om en …
– Katt? Sa du katt?
– Mjau, sa Nisse.
– Var då?
– I lådan under ditt skrivbord. Han Juha vill släppa ut den, men jag tycker det är för kallt.
Fan också, vända om var det sista hon ville. Men det här måste hon nog ta hand om. Varifrån kom den? En katt kanske kunde glida in genom dörren på bottenplanet – men osedd följa med uppför trappan och in genom nästa dörr, som hade portkod?
– Mmm, sa Ida. Har den halsband?
– Va?
En lastbil dundrade förbi och stänkte snöslask över henne. Sen hojtade Juha i bakgrunden att de skulle släppa ut kattjäveln, för nu måste han gå. Han var så otålig, Juha. Men de kunde inte släppa ut den i ett industriområde med stora vägar runt omkring. I det här vädret.
– Du, jag kommer. Jag tar bilen. Kan ni vara kvar en liten stund till?
Tio minuter, hörde hon Juha ropa. Högst! Nisse upprepade i telefon och så lade de på. Hon ledde cykeln den sista biten in i skogen fram till bilen, för det var mörkt och halt. Katten kanske kunde vara hos Ellis, det skulle nog Harriet gilla, tänkte hon. Tills de fick tag i ägaren.
Själv var hon helt osugen på kattäventyr. Totalt osugen på allt annat än att få något varmt i sig och krypa ner i sovsäcken, se en film eller två, lyssna på vinden i träden och somna tidigt.
