Doktor Sigmund Freud visar in mig i sitt mottagningsrum i Wien. Det är ett ombonat och välkomnande rum, närmast madrasserat med stora orientaliska mattor – flera på golvet, en på väggen över den berömda divanen och på själva divanen ligger flera stycken i lager på lager och dessutom fem stora sammetskuddar. På en kudde framför brasan ligger en svart katt och sover och på spiselkransen står en rad små skulpturer.

– Var så god, ta plats på divanen, så kan vi börja, säger han.
– Tack, men jag är inte patient, jag är reporter.
– Ah, natürlich, Fräulein! säger han.
– Så det kanske är bättre att du lägger dig på divanen och jag sitter i fåtöljen vid huvudändan, föreslår jag.

Bara en penna

Det finns inga fler stolar i rummet, så eftersom han ska prata och jag ska ställa frågor och anteckna, borde det vara en bra lösning, tänker jag. Men Sigmund Freud ser ut som om jag just hade avslöjat mig som ett intressant fall av något allvarligt. Med ett professionellt lugnande leende går han och sätter sig i den gröna fåtöljen och tar fram block och penna ur kavajfickan. Så jag slår mig ner bland de mjuka sammetskuddarna på divanen, också med block och penna.

– En penna, säger doktor Freud. Ett avlångt föremål. Vad påminner det om?
– Att jag ska skriva ner dina svar på mina frågor. Du har ju också en penna, förresten. Vad påminner den om?
– Ibland är en penna bara en penna, säger han, och det hörs att han ler.

Så stryker han eld på en tändsticka, ett moln av cigarrök sprider sig och han frågar:
– Så vad vill du tala om?

Jag vill fråga honom hur i hela friden han går ihop som människa. Å ena sidan en för sin tid vidsynt människa som till exempel ställde frågan om vad de samhällen vi bygger upp gör med oss. Som var ateist och som ansåg det grymt och orättvist att se homosexualitet som en synd – även om han själv såg det som en störning. Å andra sidan en beskyddare av patriarkatet, penisavundens uppfinnare, pseudovetenskapare och författare till en helt surrealistisk bok om drömtydning.

– Jag skulle vilja börja med att tala om människan och civilisationen. Du har skrivit en bok som heter Vi vantrivs i civilisationen. Om jag förstår dig rätt menar du att många av de problem som människor i dag slåss med bottnar i just civilisationen, säger jag.
– Ja, civilisationen har gjort mänskliga framsteg möjliga, men samtidigt tvingar den oss att göra våld på vår natur. Innan vi hade någon civilisation kunde var och en rå sig själv, men i civilisationens hierarkier och moralsystem är vi i någon mån fångar.
– Menar du att vi skulle klara oss bättre utan den?
– Vad tänker du själv om det?
– Om det tänker jag att det hade varit bra om vi kunde göra om och göra rätt. Att vi människor bildar samhällen är bra, men de skulle inte behöva vara så hierarkiska, de borde inte behöva bygga på den ena människans makt över den andra.
– Makt. Vad symboliserar det för dig?
– Kanske något som du försöker behålla genom att envisas med att behandla mig som en patient istället för att låta dig intervjuas? föreslår jag.
– Är det så du vill se det?

"Inte misogyn"

Han har en irriterande röst, spinnande och glidande, men det kan han förstås inte hjälpa. Jag vänder mig om och ser honom i ögonen och säger till honom att lägga av. Sedan upprepar jag frågan om civilisationen. Och han svarar nej, i dag kan vi inte göra oss av med den, och när den formades var det för att vi behövde den för att kunna leva tillsammans.

– Tror du att vi kan omforma civilisationen till något vi trivs i, då?
– Kanske, men det är inte min uppgift i livet. Jag är läkare, inte politiker.
– Det här med kvinnorna, säger jag.

Hans reservoarpenna börjar raspa mot blocket.

– Ja?
– Du beskriver oss som väldigt konstiga djur. Som om vi inte är något i oss själva utan bara i förhållande till männen. Du har skrivit att den enda okomplicerade kärleken är en mans kärlek till sin kvinna och kvinnans kärlek till sina söner. Och du har sagt att kvinnor som gör något annat än att sköta hemmet och uppfostra barn gör det som ersättning för den penis de inte har. Att enda sättet för en kvinna att känna sig som en hel människa är att få en son, som har den penis som hon inte har. I den tid jag kommer ifrån anses du vara misogyn.
– Misogyn? Jag? Som har ägnat så stor del av mitt yrkesliv åt att hjälpa kvinnor med psykiska problem! Som … Nej, inte misogyn.
– Om man ser oss, människor som jag och andra kvinnor, som självklart hela människor, är det väl självklart att vi ser det som ett förakt. Som om vi var något slags fortplantningsorgan som vill bli människor men inte kan.
– Det är åttio år sedan jag avslutade mitt liv. Jag iakttar genom mitt fönster vad som händer i världen utanför. Jag lyssnar på radio och läser böcker. Det jag har sett har gjort mig mycket förvånad och jag har lärt mig mycket.

Självklarheter

Han gör en paus och så skrattar han lite.
– Vi kanske ändå ska byta plats en stund.

Det är nog en bra idé. Uppenbarligen är det en ansträngning för honom att inte gå in i rollen som läkare och psykoanalytiker. Så vi byter plats. Han ser aningen generad ut när han sträcker ut sig på divanen och tänder en ny cigarr. Som kanske bara är en cigarr.

– Ja, säger jag, vad ville du säga?
– Hysterikor, så kallade man kvinnor som inte fann sig tillrätta. En del svimmade, andra gjorde uppror, åter andra hade oförklarliga smärtor. Det antogs ha att göra med deras livmödrar.
– Att de svimmade berodde väl på att de hade korsett och inte kunde andas ordentligt?
– Kanske det också, ja. Men mitt arbete var banbrytande – det var jag som kom på att det handlade om känslor, deras tankar, deras medvetna och undermedvetna. Vad de hade upplevt. Hela tanken att vi som människor påverkas av dessa saker var ny.
– Mmm, säger jag och antecknar.
– På 2000-talet skrattar man åt min drömtydning och hånar mina tankar om kvinnornas natur. Jag kan förstå det. Men det är ändå detaljer på ytan. Själva insikten om att människans psyke börjar formas redan när vi är mycket unga och att mycket lidande går att förstå utifrån det – det är självklarheter för din tid. Det är en av utgångspunkterna för den nya kunskapen. Men för oss var det inte självklart.
– Nej, det förstås. Skulle dina teorier se annorlunda ut i dag?
– Ja, du frågade nyss om civilisationen, om den skulle kunna se annorlunda ut. Det tror jag. I dag skulle jag ha skrivit om att vi alla vantrivs i patriarkatet.

Han reser sig, ser lite förvånad ut och säger att han har en del skrivarbete att göra. Det har jag också.