1 maj 1814. En tids kringflackande i krigshärjade Frankrike är över. Jakten på flyktingtrion Mary Godwin, P B Shelley och Claire Clairmont – ”renegaterna” som Marys fader William kallade dem vid vårt samtal på nyårsdagen – har jag fått ge upp. Icke förty är jag dem tacksam. Nyttan som kommit The Storm bell till del kan ej överskattas. Paris blev epicentrum för upplösningen på ett mer än ett decennium långt krig. ”En despot” enligt motståndarna; ”en stor man”, som Beethoven skrev i sin dedikation till Eroican, har nämligen fallit.

Napoleon begick misstaget att gå in i karga, kalla Ryssland. Med decimerad armé och stukat självförtroende sökte han samla sig och landet i Paris. I väst tog sig engelska och spanska styrkor ihärdigt över Pyrenéerna. Österut följde Alexanders trupper honom tätt i hälarna. Han satt i en cul-de-sac. Den 31 mars marscherar tsaren genom stadsporten, den 6 april abdikerar kejsar Bonaparte,; den 11 landsförvisas han till ön Elba i Liguriska havet.

Brev från Godwin

Regelbundna reportage från min skrivande maskin (en behändig Turri, en hypermodern innovation) till London. Det håller värmen upp i min kyliga lya. Breaking news. ”Napoleon har flytt ön”. ”Samlar styrkorna i Paris”. Jag blir åsyna vittne. ”Huvudstaden mobiliserar igen”. ”Patriotismen flödar”. Och orolig för min säkerhet.

Waterloo den 18 juni 1815. Breaking news. ”Napoleons nederlag ett faktum”. Mina rapporter får gå med de brittiska depescherna. The Storm bell har nu nått anseende. Liksom dess utsände. Paris blir min bas. Fler reportage om fred och vardagliga umbäranden följer. Flyktingtrion har helt kommit i skymundan.

Så i juni 1816 mottar jag ett brev från William Godwin med en fråga om ifall jag hört något om trion – en kvartett nu, efter William Shelleys födelse – då de lämnat honom och London igen. De har således varit i England och vänt.

Med lite efterforskningar luskar jag reda på att de befinner sig med lord Byron i Schweiz, 40 mil härifrån. Brådstörtat lämnar jag lyan på Rue Voltaire, tar en droska till Place de la Bastille och löser biljett till Genève med diligensen.

Villa Diodati

Efter en vecka är det midsommar. Regnet vräker ned. Jag tar mig till Villa Diodati. I salongen sprakar en trivsam brasa. Röken, en blandning av ved, tobak, opium och cannabis, ligger tät.

Claire är gravid, Byron visar sig vara fadern. En galen läkare, John Polidori, vistas också i huset. Det känns ändå tryggt. Shelleys och framför allt Byrons humörsvängningar är häftiga, Claire är ömtålig i sin grossess och lille Willie fragil till sin konstitution. Mary är mycket upptagen men jag får mig en pratstund här och var.

– Är du besviken på din fars reaktion på och motstånd till din relation med Shelley?

– Ja, du känner ju så klart till Percys vurm för da; men nu har jag fått honom till att, nogsamt, även läsa ma Mary. Och han har kallat ma för den mest radikala kvinna han nånsin läst. Det aktar jag honom för.

Om dagarna har alla fullt upp med sitt: skrivande, ammande, rusande, sovande. Lunch intas vid olika tider, en del dricker bara kaffe. Fast till middag, frukost för vissa, samlas alla kring runda bordet. Efteråt går vi till brasan och samlas lika lydigt kring den. Samtalen kretsar kring litteratur, konst, natur, filosofi etc. Makarna Shelley – Mary kallar sig numera mrs Shelley för enkelhetens skull – berättar om ett experiment de sett utföras.

Under andra halvan av 1700-talet hängav sig Erasmus Darwin åt galvanism. Med elektriska nervimpulser visade han att en förlamad lem kunde förmås röra sig, och berörde möjligheten att återuppväcka de döda, säger Mary.

– Fast termen galvanism kom senare. Alessandro Volta myntade den efter sin vän Luigi Galvani, som utsatte döda djur för ström: animalielektricitet kallade han det. Vi såg det själva utföras på en groda för ett par år sen, lägger Percy till.

På det blir Byron mer eld än lågor och börjar läsa högt ur en tysk styggelse till berättelse. Sedan föreslår han entusiastiskt att envar ska skriva sin egen ”skräckis”. Synbarligen går Mary mest igång på uppgiften. Hon börjar på en novell, som sedermera kommer kallas den första science fiction-romanen.* Ibland prövar hon några rader på mig:

”Jag såg den ohyggliga skepnaden av en man som låg utsträckt, och sedan, med hjälp av någon mäktig maskin, började skepnaden vakna till liv och röra sig med en obekväm, halvt levande rörelse. Skrämmande var det, för överlägset skrämmande skulle resultatet bli om någon människa skulle företa sig att håna Skaparens fantastiska plan.”

Ett manuskript

Efter en intressant men instängd sommar återvänder jag till Paris. Napoleon I landsförvisas igen, till en än mer isolerad ö, St. Helena i södra Atlanten, där han försmäktar. På honom följer Napoleon II som dör blott 21 år gammal. Syd- och Centraleuropa är försatt i ett slags permanent undantagstillstånd. Jag bevakar.

Hösten 1817 anländer en försändelse. Ett manuskript. Ett utkast. Titel: Frankenstein or The Modern Promotheus. Dedikation till William Godwin. Författare: onämnd. Men jag vet ju ren vem det är. Jag nagelfar texten och skriver frågor till Mary:

”Du inleder och avslutar texten i Arktis, nära 100 år före de första, officiella, expeditionerna dit. Det är ju rent visionärt. Hur många har ens hört talas om Nordpolen.”

Hon svarar: ”Med det vill jag visa på ’skepnadens’ tålighet, omänsklighet eller övernaturlighet, om du så vill. Samtidigt gick jag igång på föredragen du hört på Royal Geographical society i London, om de outforskade kontinenterna i nord och syd.”

Jag kommenterar: ”Det är ju en metaroman i det att du lägger en presentation av Victor Frankenstein, fyra brev från den i isen fastfrusne sjökaptenen Robert Walton till systern före ens första kapitlet.”

Och Mary svarar: ”Haha, tack, ja, jag fick sannerligen inspiration att leka med genren under våra kvällar vid brasan. Av en novell blev det tre som slogs ihop till en roman. Lade du för resten märke till likheten mellan Percy och Victor Frankenstein?” I slutet av året får jag en inbjudan till en release i Williams boklåda i St Pancras. Mary skriver i vår flitiga korrespondens att hon särskilt vill se mig där. Illvilliga rykten vill göra gällande att Percy är upphovsman. En man. Men han, som två år senare ger ut dramat Prometheus unbound som ett slags svar på Marys roman, står upp för att berömma den sanna ”upphovsmannen”.

Även William ställer sig upp och håller ett mindre tal:

– Frankenstein är det mest fantastiska verk som skrivits av någon i tjugoårsåldern, som jag någonsin hört talas om. Du är nu fem och tjugo, Mary. Lyckligtvis har du läst och odlat ditt intellekt till att göra en stor författare av dig själv. Är inte du oberoende, vem är det då?

Se reaktionerna

Jag finner Mary nedsjunken i sitt favoritprång i bokhandeln, dold mellan två bokhyllor, där hon spenderat många timmar i avskildhet och flykt från syskon och svärmor och läst.

– Varför följde du inte mitt råd att sätta ditt namn på bokomslag och försättsblad?

– Tja, jag ville väl utröna och se hur alla litterära storheter, som Coleridge och the Lambs, skulle reagera på texten och förstå att den kunde vara skriven av en ung kvinna. Sedan var jag något orolig för hur far skulle ta emot stoffet. Allegoriskt utforskar den ju inte bara faderns roll i barnets socialisering utan även den förstes makt över det senare.