Om exakt en vecka är det julafton och i många hem innebär det ett kärt återseende av Karl-Bertil Jonsson, hans ömma moder, varuhusdirektör Tyko Jonsson och byrådirektör H. K. Bergdahl. Men lika mycket som att det är den perfekta julsagan, med ingredienser som samhällsklyftor, orättvisor och om hur en tonåring tar kampen för en bättre värld, är det också en bild av dagens Sverige.
Och då tänker jag inte bara på Greta Thunberg, utan lika mycket på ett land där inkomstskillnaderna, enligt finansdepartementets långtidsutredning, ökar och sannolikt kommer att fortsätta göra så fram till 2035 (läs Hanna Westerlunds text i detta nummer), där den största orsaken är de rikas kapitalinkomster.
Vi befinner oss i en tid då solidaritet och omtanke tycks ha spelat ut sin roll. I en tid när hemlösa och ensamkommande målas ut som en hotbild i lokaltrafiken och i en tid där nästan ett helt folk struntar i eller blundar för den katastrofala situation som många av världens flyktingar befinner sig i. Vi ser inte längre förebyggande arbete som ett medel för att motverka otrygghet på gatorna. Nä, hårdare tag och kameraövervakning (läs Charlotte Westers text i detta nummer) är den nya melodin bland landets politiker. Sverige har på många plan slutat vara ett solidariskt land – och på just den punkten har Sverigedemokraterna inget som helst intresse av att bevara den gamla Sverigebilden. När slutade vi bry oss om varandra? Efter hösten 2015?
Tage Erlanders och Per Åhlins skapelse Karl- Bertil Jonssons julafton kom till världen 1975. Samma år tog riksdagen beslut om nya riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken. De löd:
”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”
Är inte det en mycket trevligare väg att gå jämfört med den stig vi nu vandrar på? Hade icke Karl-Bertils grymme faders hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som hans son spridit ut över samhällets bottenskikt?
