– Det finns människor som är så ensamma att det här är den möjligheten de har till kontakt med andra och det är då vi ska finnas där för ett medmänskligt samtal, säger Päivi Leino som är verksamhetsledare för Självmordslinjen på organisationen Mind.

Mind grundades redan 1931 och hette då Svenska föreningen för psykisk hälsa. Organisationens uppgift är att sprida kunskap och vara opinionsbildande kring psykisk hälsa och en stor och viktig del av verksamheten är de tre hjälptelefonerna Äldrelinjen, Föräldralinjen och Självmordslinjen.

Föräldralinjen är rådgivande och där har volontärerna bakgrunder som exempelvis socionom, psykolog eller terapeut, och liksom på Äldrelinjen kan volontärerna svara i samtal hemifrån.

– På Självmordslinjen behöver man sitta här. Det är tuffare och jobbigare samtal och där vill vi inte att man sitter själv och arbetar.

Alltid anonymt

Självmordslinjen är öppen 06.00–24.00 sju dagar i veckan och volontärerna som svarar i telefon eller på chatt sitter antingen i Umeå, Göteborg, Halmstad, Malmö eller Stockholm. I dag är det Lasse Pettersson och Anders Arozin som har eftermiddagspasset i Stockholm och svarar på samtal i chatten. Lasse, som sysslar med filmproduktion till vardags, har volontärat på Självmordslinjen i drygt två år och säger att han bara är en vanlig människa som kände att han ville göra något ”handfast”.

– Många frågar hur jag orkar, men det är märkligt nog inte särskilt svårt. Om man bara klarar att vara riktigt närvarande och lyssna ordentligt är samtalen lika givande för mig. Jag lär mig otroligt mycket om människor och om mig själv.

Den som ringer in och volontären som svarar är alltid anonyma för varandra. Alla samtal kretsar inte kring självmord, men de allra flesta som ringer in lider av någon form av psykisk ohälsa, ofta kombinerat med stor ensamhet. Inte sällan känner man sig sviken av primärvården och psykiatrin.
Utvecklingen i Sverige är den att civilrättsliga organisationer tar vid där socialtjänst och sjukvård inte räcker till. Det finns inte möjlighet och tid att ta hand om människor som i vissa fall mår så dåligt att de behöver mera stöd och samtal, säger Päivi Leino.

Ser efter ljuspunkter

Minds verksamhet finansieras med medel från olika arvsfonder och 20 procent kommer från statliga och kommunala bidrag. Behovet av volontärer till stödlinjerna är stort, i dag hinner man svara på cirka tio procent av de inkommande samtalen.

Lasse Pettersson bekräftar att vissa samtal kan vara tunga och jobbiga, där alla öppningar verkar vara stängda.

– Då gäller det att leta efter ljuspunkter. Även om de säger att de vill ta livet av sig och att allt är meningslöst så har de ju i alla fall ringt hit. Är de frustrerade över att de inte kommer fram till sin psykolog eller till psykakuten så är det bra att de i alla fall har försökt och det visar att de har en kraft i sig.

– Vi har fått utbildning i samtalsteknik och i hur vi ska förhålla oss, men vi är inga terapeuter, läkare, psykologer eller präster. Vi är medmänniskor och då får man tänka på att inte ta på sig saker eller gå i fällan att börja ge en massa råd.

En fälla som alla, enligt Lasse Pettersson, går i i början.

Bryta en stämning

Att vara intresserad av människor och rustad med tålamod beskriver Lasse Pettersson som egenskaper värdefulla för en volontär. De försöker hålla samtalen till mellan 30 till 45 minuter trots att många vill prata längre och på ett fyratimmarspass hinner de som regel med fem, sex samtal eller chattar. Ibland uppstår personkemi med den stödsökande, andra gånger inte.

– Personligen tycker jag att det är lättare med telefon då man kan höra röstlägen. Människor tenderar att bli mer dramatiska på chatten. Jag misstänker att det är för att de vill vara säkra på att budskapet går fram, säger Lasse.

70 procent av dem som ringer in till Självmordslinjen är kvinnor. 70 procent av dem som fullbordar självmord är däremot män.

– När människor är på väg att ta livet av sig är det en situation som de befinner sig i just där och då. Kan man lyckas bryta den stämningen är det en ny dag nästa dag. Det allra längsta jag har suttit med ett samtal är två timmar och till slut hade den akuta sinnesstämningen liksom ebbat ut och då kan de säga ”nä, nu måste jag gå och käka”.

Upplyft och ödmjuk

Efter varje samtal fyller volontärerna i en enkät hur samtalet har gått utifrån deras upplevelse. Den som konfronterats med extra jobbiga situationer har också möjlighet att ringa till S:t Lukas psykoterapimottagningsjour och själv få stöd.

– Det är klart att man undrar ibland hur det gått för dem som man pratat med, men nu har jag accepterat att det kommer jag aldrig att få veta. Det är en av ramarna som också gör att man klarar av det här.

– Jag känner att jag blivit mer tacksam för mitt eget liv och går ofta härifrån lite märkligt upplyft och ödmjuk när jag har jobbat klart, säger Lasse Pettersson.