Under 2019 har flera länder lovat att höja sina klimatambitioner och alla EU-länder, utom Polen, har gett besked om att unionen ska vara klimatneutral till 2050.

Men länderna är förhållandevis små och står för bara åtta procent av världens utsläpp, säger Björn-Ola Linnér, professor i internationell klimatpolitik. Därför var det glädjande att deltagarna på klimatmötet COP25 i Spanien kunde enas om att klimatlöften ska skärpas löpande i stället för att bara förnyas.

– De länder som inte lämnar in skarpare löften om utsläpp riskerar att få skämmas. Det var en ändå bra signal, för hade den inte stått där hade det upplevts som väldigt negativt.

"Gigantisk utmaning"

Björn-Ola Linnér beskriver den viktigaste frågan på mötet som en övergripande sådan, att upprätthålla trovärdigheten i Parisavtalet och se till att avtalet inte urvattnas. Det lyckades länderna med, anser han.

Att länderna sedan inte lyckades komma överens om handeln med utsläppsrätter är en besvikelse, men det är inte frågan som kommer att göra skillnaden för att nå temperaturmålet, säger Linnér. Nu skjuts den upp ännu ett år till nästa klimattoppmöte i Glasgow.

– Även om man inte kom överens om artikel 6 så har man tagit bort fem, sex ganska komplicerade frågor i den artikeln och nu tror jag man endast har en kvar. Och det gäller om man ska få tillgodoräkna sig tidigare utsläppsminskningar under Kyotoprotokollet in i Parisavtalet.

Han har själv varit på plats under klimatmötet och beskriver att deltagare kastats mellan hopp och förtvivlan. Känslan han tar med sig är ändå positiv på längre sikt. Parisavtalet håller och EU har visat en konkret plan för ett mer förnybart Europa.

– Men sedan är utmaningen gigantisk och vi ser ju hur otroligt svårt det är att få ner koldioxidanvändningen. Vi går inte i den takt vi skulle behöva får att nå 2-gradersmålet, och än mindre för att nå 1,5-gradersmålet.

Besvikelse att man inte nådde längre

Mattias Fridahl, klimatpolitisk forskare vid Linköpings universitet, har också varit på plats i Madrid. Han tycker att det är en besvikelse att man inte lyckas nå längre, framför allt vad gäller ambitionshöjande åtgärder.

– Men det gäller inte bara det här mötet. Man kan inte förvänta sig att det blir speciellt ambitiösa resultat när man har 196 länder vid förhandlingsbordet och alla har vetorätt. Nu kom man fram till en kompromiss men inte så starka formuleringar som många av länderna hade önskat.

Han tycker att det allra tråkigaste är att man inte kommit längre med den stora frågan för mötet, det sista kapitlet i regelboken för Parisavtalet.

– Man har jobbat i många år för att hitta sätt att omsätta Parisavtalet från ganska vaga principer och artiklar till konkreta regler för genomförandet. I Katowice fick man nästan alla delarna på plats, det var några saker som kvarstod, bland annat ett helt kapitel om internationell handel. Det kom man nästan i mål med i Madrid, men inte riktigt. Jag hade hoppats att man kunnat lösa den så att man kunde koncentrera sig på de större frågorna i Glasgow.
”EU måste gå i täten”.

"Ett gap mellan olika länder"

Från Naturskyddsföreningen hörs både ris och ros. Generalsekreterare Karin Lexén understryker allvaret i gapet mellan vad som krävs för att hantera klimatkrisen och resultatet i Madrid, men understryker ändå att civilsamhällets tryck och forskarvärldens konsensus erbjuder en god grund för att arbeta vidare.

– Det har gått och upp och ner på de här klimatmötena. Det har varit stora besvikelser, som i Köpenhamn, men det är nu en så enorm skillnad mellan de skarpa signalerna från forskarvärlden, som är ohyggligt starka, vid sidan om det stora engagemanget, särskilt från unga, säger Karin Lexén.
Det är så kristallklart budskap om att vi har några år på oss nu. Det blir stora kontraster mot vad som händer på mötet och se gapet mellan de olika länderna.

I slutändan handlar det om allmänhetens tilltro till politiska ledares förmåga och möjligheter att kunna göra något åt det annalkande klimathotet. Och den största segern vid COP25 var att Parisavtalets artikel 6 – som avser att skapa ett ramverk för internationellt samarbete för att minska utsläpp – inte kompromissades bort, menar Karin Lexén.

– Därför är nu otroligt viktigt att EU tar på sig ledarskapet med 2050-målet i ryggen och att EU beslutar om ökade klimatambitioner till 2030 så tidigt som möjligt, samtidigt som civilsamhället fortsätter att sätta press på makthavare, säger hon.