Vissa saker hör ihop, får vi lära oss i ekonomin. Om efterfrågan på bröd går upp, tör även efterfrågan på smör stiga – de kompletterar varandra. Likaledes hör Bitef Teatars dystopiska punksaga Jami district tvivelsutan ihop med Teater Theatrons verklighetsbaserade Livet i två bitar, inser jag efter att ha spenderat helgen på Inkonst med att se båda skildra konsekvenserna av varsitt Balkankrig; ett verkligt, ett möjligt.

Just när man hunnit tänka tanken att Bitef Teatars futuristiska fejkdokumentär var lite orealistiskt hemsk, får vi se de verkliga konsekvenserna av krig på Balkan via Teater Theatron, med skådespelarparet Suzanna och Zeljko Santracs personliga berättelser som utgångspunkt. Efter att ha sett båda känns de nu som en självklar helhet – de kompletterar varandra.

Medan prisbombade Bitef Teatar rammar våra trynen mot ett ösigt imaginärt ”sen” med explosiv dans, vriden humor och fejkade nyhetssändningar, bjuder Teater Theatron in oss till ett stillsamt reflekterande ”då”, måna om att sylta in publiken i sina livshistorier genom att flytta runt, runt, runt oss på våra knarrande, missmatchade trästolar.

De prydliga raderna släpas ut i en ring – alla ser allas reaktioner. Flickan bredvid får motta en liten resväska, resten av föreställningen sitter hon med gåvan varsamt balanserandes i knät och de andras blickar, tills föreställningen övergår i soppa med mingel. Ett mer klockrent förkroppsligande av intersubjektivt identitetsskapande är svårt att föreställa sig.

Livet i två bitar verkar skildra ett uppbrott från gemensamma identiteter genom flykt, flytt och främlingskap och därmed uppförstora den personliga identiteten; i exil blir barndomsberättelser och såta släktsånger klenoder – Suzanna Santracs kvalfyllda Gelem gelem framkallar rysningar, en trivsam blödighet hos publiken. Värmen med vilken det verkliga då:et skildras och mottas gör Bitef Teatars imaginära sen desto mer laddat, då fallhöjden ökar. Se, detta är vad som finns och fanns och försvinner. Mysigt, va?

Jami district verkar gradvis radera ut den personliga identiteten till förmån för gruppidentiteten, där allt till slut kretsar kring vilken etnicitet som har mest gemensamt med en överdimensionerad förhistorisk dödskalle – en gemenskap som förmodas bevisa genetiskt garanterad intellektuell och kulturell överlägsenhet …

Samtidigt mister publiken gemenskapen gentemot Jami district; jag distanseras från min inlevelse när den sagolikt välskrivna, bisarra humorn övergår från att nästan kväva en i skratt till att man kippar efter andan av avsmak och chock när de alltmer kreativt formulerade sexuella hoten når en överrumplande utdragen, våldsam intensitet.

Sexualiserar inte Jami district våldet? undrar min kompis apropå de tre vältränade unga tjejerna i blodiga underkläder som juckande kånkar runt på stora vapen och med gutturala vrål förnedrar varandras kulturer  – ”Let Jesus come off the cross to fuck your dead Muslim women” … Här vänder det sig i magen – och tanken: föreställningen sexualiserar inte våldet, den våldifierar sexet, och poängterar hur sexualiteten används för att utdela de grövsta, mest djuriska förödmjukelserna. Kanske säger det något om det äckliga i att vända sig till våra kroppar och gener för att söka identitet och ursprung.

Paradoxalt nog verkar tjejerna i Jami district alltmer anonyma och djuriska ju längre de går i sina försök att hävda sin kulturs särprägel. När de är beredda att döda för att försvara sin inbillade historia, är de alla klädda i samma blodiga, intetsägande svarta underkläder, med närmast robotlik prosodi i sina vrål: ”I will eat this soil to level myself with it – we are one”.

Tja, till slut sitter identitetskrigarna på ett söligt militärmönstrat skynke och käkar jord – ”I become the land and the land will become me”. Kanske har vi en instinkt till identitetssökande, kanske är den en bärande del av vår livslust. Får vi inte utlopp för identitetsdriften som individer, försöker vi i grupp, via nation, religion eller andra kollektiva strukturer.

De svarta, uniformsliknande underkläderna i Jami district kontrasterar skarpt mot de personliga detaljerna i Livet i två bitar – de färgglada vardagskläderna, slitna resväskorna och beskrivningarna av teaterkärlek, föräldralöshet och pulsen på Avenyn i Göteborg får oss att skruva oss inför intimiteten på våra missmatchade trästolar.

Frågan är om man bör vara skeptisk mot alla former av identitetssökande, både kollektiv och individuell. Riskerar vi alltid att gå för långt när vi hänger oss åt lusten till sammanhang – ordnad tillhörighet – just för att vi bär på en så stark drift till det? Vi är ju flockdjur, individualismen måste kanske pådyvlas oss för att upprätthålla ett demokratiskt, lagom samhälle där alla är snäppet för ensliga och mjäkiga för att palla med krig. Tillsammans är stark, självsäker, stridbar?

Kanske är det minnena av personlighet som gör kriget – som tvingar oss byta du och jag mot ”vi mot dom”– mest smärtsamt. ”It’s so sexy when you’re smart”, sjunger aporna och juckar vidare till publikens jubel.