Den enda sak som högern har rätt om är att det rasar ett kulturkrig i vårt land. Och många andra. Men de har fel om vilka som är inbegripna i det.
Det är inte ett krig mellan fattiga människor i en nedsliten förort till Washington och fattiga människor i en förort till Peking eller Moskva. Inte ett krig mellan nationella kulturer, minoriteter eller ”raser”. Nej, det är ett krig mellan en liten grupp av hyperkapitalister som utnyttjar vanligt folks rädsla och lydnad och just vanligt folk.
Liberala och humanistiska idéer blev långsamt självklara under förra seklet och efter två förödande världskrig skärpte världen till sig. Alla fattade hur idiotiskt det där med nationalism var och rasist eller nazist blev det skamligaste man kunde vara. Generation efter generation växte upp i en allt öppnare och friare värld och fler och fler fick chansen att bestämma själva vad de skulle tro på, tycka och tänka.
Det var ju det sextiotalets uppror handlade om. Inte om politiska utopier, utan om individens rätt till självbestämmande, njutning och lycka. Men för vissa gick det för snabbt. Plötsligt var det inte en psykisk sjukdom att vara homosexuell. Plötsligt skulle pappor vara hemma med barnen. Plötsligt fick man inte slå barnen. Plötsligt fick man inte förtrycka folk längre, helt enkelt.
Och sen har det bara rullat på. Men så kom backlashen. Den gamla fulmakten började slå tillbaka. Och den slåss alltid fult. Och fulast är högerpopulism, illa dold fascism.
Striden står mellan patriarkatet, manifesterat i ett fåtal globala hyperkapitalisters strävanden, och framtiden. Mellan tillräckligt åt alla och döda regnskogar. Mellan Erdogan, Putin, Trump, Netanyahu och en handfull gubbar till och resten av världen. De struntar fullständigt i om oskyldiga barn, gamla eller handikappade dör när deras maktambitioner får styra.
Vi lever i en värld där det är rimligt för soldater att spränga små barn i luften för att de vill flytta en gräns några mil. De senaste dagarnas dödsoffer i Syrien är bevis nog. Offer nog.
Det är inte ens politik. Det är bara sunt förnuft. Man bombar inte barn. Punkt.
Än så länge låter vi dem hållas. Gubbarna. De är av mina föräldrars generation. Med rötter tillbaka till ett strängt auktoritärt samhälle, på ställen dit demokratin ännu inte nått eller motarbetades. Ofta med en silversked i munnen men i ett samhälle där män och deras känslor var som materia och antimateria. Män som förkrympts av hårdheten i den toxiska manligheten. Människor som är så känslomässigt uppfuckade att de inte bara tolererar smärta och lidande, utan också använder det som ett medvetet vapen mot sina fiender. De som råkar komma i vägen är ointressanta.
Det som rasar i världen är maktens sista förtvivlade ryck inför ett paradigmskifte. Det är dödsryckningarna hos en generation auktoritära politiker som tillåtits hålla världen i spänning under decennier.
Protesterna i Hongkong. Klimatupproren över världen. Aktivister som kämpar, inte för sin egen vinnings skull, utan för livet och friheten är det verkligt farliga för dem. Kurderna som äntligen kunde se konturerna av åtminstone ett litet område att kalla hemma och som har offrat tusentals liv för att skydda resten av världen från verklig ondska är extremt farliga, tänk om de skulle upprätta en demokrati? Tänk om kvinnor plötsligt skulle få rättigheter i ett totalt mansdominerat område?
Nej, kriget står inte mellan invaderande araber och hederliga svenskar. Mellan västerländsk civilisation och barbari. Den står mellan snällhet, hygglighet och allmänt hyfs och ren psykopati. Mellan girigheten som system och solidariteten med alla människor.
